Tidigare i år, innan corona kom till byn, åkte jag taxi med en man från forna Jugoslavien. Han berättade hur svensk han blivit. Med det menade han till exempel att han börjat gå ut och springa varje morgon. Och slutat röka.

Hans vänner som inte blivit lika ”svenska” gillade tydligen att håna honom för detta.

En gång hade de undrat varför han slutat röka, varpå han svarat att han inte ville dö.

En av vännerna hade då skrattat och undrat om han inte var mer rädd för att bli så gammal så han inte kunde gå på toa själv?

Och när en äldre granne kommit på honom i trappuppgången redo för ett morgonpass i löpspåret, fick han genast frågan - vad gör du människa?

– Jag ska fånga solen och springa!

Varför, frågade den förvånade grannen?

– Man lever längre då! Svarade min taxichaufför.

Grannen replikerade:

– Vet du inte att Gud bara har gett oss ett visst antal timmar här i livet. Och nu tänker du kasta bort en av dem på att springa?

Att det är bra att både träna och sluta röka, är givet. Men vännerna kanske ändå har lite poänger.

Det kan vara värt att reflektera i om man gör en viss sak på grund av glädjen i dess fördelar eller rädslan för dess nackdelar. Är det månne ”svenskt” att försöka undvika beröringspunkter med döden?

I coronatider syns det i alla fall klart att många väjer och fruktar slutet, eftersom fortsättningen syns oviss.

Aldrig har väl kyrkorna i Sverige haft en bättre chans att dela med sig av det hopp som ges ihop med löftet om att det inte finns någon rädsla i kärleken som kommer från ovan.