Den nya kulturministern Amanda Lind har tidigare varit partisekreterare för MP, men har ännu att bevisa en del sin sin inriktning i Kulturfrågor (en period var hon för övrigt lajvare, det vill säga utövare av levande rollspel). Men hon har en annan intressant koppling – Lind är nämligen prästdotter. På så vis har hon fått sig en stor del av det västerländska kulturarvet till livs alldeles gratis. Kulturen har en självklar plats i kyrkan, och kyrkan i kulturen.

Ordet ”kultur” kommer från latinets cultura, vilket betyder odla, vårda, bearbeta. Här är det nära till Bibelns språk: israeliterna var ett odlande folk. Vi kan tänka på Jesu liknelse om vinstocken som måste beskäras för att bära frukt, och på hans ord om att man känner trädet av frukten: inte plockar man väl fikon från tistlar? Kultur är ett djupt mänskligt uttryck, men inte något som kommer gratis – vi måste medvetet arbeta med den, särskilt med att odla fram den positiva kulturen. Som kristna är vi bärare inte bara av Guds eviga sanning, utan också av ett enormt rikt musikaliskt, litterärt och konstnärligt arv. Hela den västerländska kulturhistorien hämtar näring ur Bibelns berättelser: utan dem ingen Bach, ingen Dante eller Milton, ingen Fra Angelico eller Reubens.

Därför bör vi som kristna aktivt delta i kulturpolitiken, och göra det frimodigt och med en vilja om att alla ska få ta del av de skatter som vår gemensamma (judeo)kristna historia rymmer. En kristen kulturpolitik respekterar och högtidlighåller traditioner men är också öppen för det nya som Gud gör. Den håller kyrkor och museum öppna för allmänheten. Den söker dialog, ställer besvärliga frågor och är inte rädd för obekväma tänkare. Den deltar i Guds kreativa arbete och använder sina gåvor i den andres tjänst. Den är nyfiken och mångfacetterad. Den är alltid tydlig med att kulturhistoria inte är detsamma som att stagnera och fastna i passiva positioner: kristna kulturuttryck bejakar alltid evangeliet och vill ytterst förmedla det.

Frälsningsbudskapet väger tyngre än all världens orgelstycken och renässansmålningar.

Kulturen är både en nyckel till självförståelse och ett medel för att bjuda in andra i gemenskapen. God kulturpolitik är medveten om båda dessa aspekter. Det räcker inte för kyrkan att låta portarna stå olåsta; vår kulturella verksamhet måste vara aktiv och uppsökande.

Liksom Paulus gav sig i kast med de nyhetstörstande atenarna på torget ska också vi höras och synas i debatten, i tv-rutor och på kultursidor, i lokala föreningar, i skolan, på bibliotek, konsertsalar och kulturhus. Hur Amanda Linds ministerskap blir vet vi inte ännu, men det här är ett ypperligt läge för kyrkan att lägga i en högre växel.

Vi har mycket att erbjuda – låt oss också göra det.

Josefin Holmström