I Pingstkyrkan i Södertälje hörde jag en varm morgon en pastor be över stycket i Första Mosebok där Jakob, på flykt undan Esau, lägger sig ner för att sova med en sten som huvudkudde. Han är ensam och rädd, fjärran från sin familj. Säkert är han uppfylld av oro inför sin situation och inför framtiden: vart ska han ta vägen? Vem är han nu? Kommer det någonsin att bli som vanligt igen? Mitt i denna förvirring faller mörkret över Samarien och Jakob grips av trötthet. I förtvivlan lägger han sig på marken och somnar. Det är då det förunderliga sker: i en drömsyn ser han himlen öppna sig och änglar som far upp och ner på en stor stege. Herren talar till Jakob: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. /…/ Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.” När Jakob vaknar döper han platsen till Betel, Guds hus. Mitt i osäkerheten har Jakob givits ett löfte som förvandlat stenig mark till helig mark. Pastorns bön om att vi liksom Jakob skulle finna den sortens trygghet grep mig djupt.

”Var inte rädd.” Orden upprepas genom Bibeln. Gör er inga bekymmer, säger Jesus, och de orden ekar genom seklerna. Vad menar han? Gör er inga bekymmer? Hur skulle vi inte kunna göra oss bekymmer när världen ser ut som den gör? Men befallningen står där den står, och den är verkligen en befallning, ett bud, ingen uppmaning. Gör er inga bekymmer. Tänk inte på vad ni ska äta och dricka eller hur ni ska skaffa kläder. Menar Jesus då att vi bara ska slå oss ner och göra just ingenting? Nej, det tror jag inte. Han fortsätter nämligen: sök först Guds rike, och Hans rättfärdighet, så ska det andra tillfalla er. Och när vi söker Guds rike börjar vi också handla för det goda.

Så vad i min oro är det som är negativt, teologiskt sett? Jag tänker att det är vad Augustinus talade om när han talade om synden, som han beskrev som att vara incurvatus in se, inkrökt i sig själv. Oron gör samma sak: den får oss att stirra oss blinda på oss själva och våra bekymmer, istället för att se på Jesus. Så är det åtminstone för mig. Min oro låser fast mig i ett fängelse jag själv snickrat. När jag är så fokuserad på mina egna tillkortakommanden och rädslor blir jag blind för andras behov. Jag snäser min familj, drar mig undan från mina vänner, tystnar under samtal. Jag blir mer mottaglig för fiendens lögner om vem jag är och vad Gud tänker om mig.

​Men vilken välsignelse att likt Jakob få lägga sig ner och sova i ro, trots att allt verkar hopplöst. Där ovanför svävar Guds änglar över en stjärnbeströdd himmel. Jag tror att det bästa vi kan göra med vår oro är just detta, att sluta bita ihop och tänka bort den, och att istället kollapsa inför Gud, låta bördorna falla från våra tunga armar, säga: jag klarar inte mer, och jag klarar det inte själv. Bibeln är full av människor som gjort just detta. I Första Kungaboken blev Elia så deprimerad av sitt uppdrag att han satte sig under ett träd och bad Gud om att få dö. Det var då han fick besök av en ängel som bad honom äta något, så att han skulle orka vidare. Det finns en djup vishet i berättelsen: det ängeln gör är inte bara att påminna Elia om att Gud är med honom, utan också att avbryta hans sorgsna tankar med en konkret uppmaning: ät lite! En enkel vardaglig handling får plötsligt en djup teologisk innebörd. Ibland är det just i det där nödvändiga och alldagliga som Gud möter oss: i sömnen, i måltiden, i arbetet. När min oro väsnas håller jag fast vid de enkla rutinerna, för de hjälper mig att förtrösta och att lita på att Jakobs och Elias Gud också är min: en Gud som kan stilla alla stormar.