I november 2017 stoppade Göteborgs kommunpolitiker bidrag till flera av Equmenias scoutverksamheter därför att där förekommer andakter. De menade att sådana inslag blir exkluderande. För att få bidrag skulle därför Equmeniaföreningarna lämna in intyg på att bön inte förekommer. Enligt en ny regel i kommunen kan bara verksamhet som är ”icke-konfessionell” få föreningsbidrag.

Scouting på kristen grund fick då ett pris, eftersom Equmenia vägrade ta bort de frivilliga andakterna i scouting. Förutom mindre pengar blev scouternas identitetsmärke felaktigt associerat med religiös extremism. Politikernas nya regel bottnade nämligen i rädslor för religiös radikalisering och extremism. Att stoppa bidrag till religiösa föreningar såg man som en väg att avvärja hotet.

I höst har Equmeniaföreningarna i Göteborg fått tillbaka bidraget. Hur blev det möjligt? Vad ”kostade” ändringen? Föreningarna menar att politikerna tagit sitt förnuft till fånga, eftersom de nu gör en skillnad mellan ”verksamhet” och ”inslag”. De säger att ”mindre inslag såsom en avslutande bön” inte längre diskvalificerar föreningarna från att få offentliga medel till sin verksamhet.

– Det var aldrig aktuellt att vi skulle kompromissa med våra stadgar där den kristna tron är vår självklara grund, hävdar Carin Dernulf, Equmenias generalsekreterare. Men frågan är vad ordleken mellan ”verksamhet” och ”inslag” faktiskt betyder för Equmenias kristna identitet. I varje fall visar ordleken att politikernas kunskap om religion och demokratins ekosystem inte har fördjupats.

Viktigt att notera är att Equmenia inte lade ned sitt scoutarbete då det kommunala bidraget ströps. Alltså finns det fortfarande levande övertygelser i frikyrkosamfunden, och dess gåvokultur fungerar. Scouting började en gång med egna medel. Även sedan statliga och kommunala bidrag tillkommit är det gåvor och ideellt arbete som utgör grunden.

”Fri” i ”frikyrklig” betydde ursprungligen ett principiellt oberoende av statens styrning, pengar och bifall (i kontrast till ”statskyrkan”). Den friheten hade ett pris då – och har det nu!

År 2010 kom Sverigedemokraterna (SD) in i riksdagen, vilket visade sig bli talande för hela decenniet. Genombrottet då förebådade den stora globala framgångsvågen av politisk extremism och populism: valet av Donald Trump, högerextrema partiers frammarsch i Europa, Brexit, etc.

Tio år senare är SD det näst största partiet i Sverige. I detta nya politiska landskap är mycket osäkert och okänt. Vad står nu på spel för kyrkosamfund och församlingar? Här vill jag lyfta fram folkbildning på kristen grund, det vill säga den bildning som sker genom folkhögskolor och studieförbund.

I budgetpropositionen för 2020 vill SD strypa offentliga medel till folkbildningen med 920 miljoner. Bland SD:s motioner i riksdagen finns också uttryck för att partiet vill lägga sig i folkbildningens innehåll. Vad det i praktiken innebär kan man redan se i kommuner i Blekinge och Skåne där SD styr.

I Sölvesborg har till exempel bidraget till studieförbunden strypts med 25 procent, och SD vill gå längre och halvera det. Motiveringen är att vara restriktiv med ”bidrag till föreningar som gynnar assimilation av nyanlända grupper”. I Hörby har anslagen till bibliotek och kulturskolan minskat drastiskt.

Vad händer med studieförbundet Bilda och folkhögskolorna om SD börjar styra rikspolitiken och avsevärt minskar anslaget till folkbildningen. Vilken verksamhet prioriteras då? Vad innebär i praktiken en ”kristen livsåskådning” i mötet med extrem nationalism? Kommer Bildas medlemsorganisationer att fortsätta med bildningsverksamhet för migranter, även om bidraget för det stryps?

Kyrkohistorien är en enda lång berättelse om ständigt nya förutsättningar som utmanar och påverkar identiteten i idéburna rörelser. Sanningen om vilka vi är och vill vara verkar alltid ha ett högt pris, vilket präglat det gångna decenniet då hat och lögn gjorts till en del av människors identitet.