En av de läskigare sakerna med Brenton Tarrant, mördarterroristen – han som sköt ihjäl ett 50-tal muslimer, varav flera barn, under ett fruktansvärd nidingsdåd i Christchurch, Nya Zeeland, är detta: Han var, och är stolt över det. Så stolt att han sände det online på sociala medier.

Arrangerat som ett TV-spel med kamera i ögonhöjd, blickandes ned mot automatvapnet, kunde var och en som tittade följa honom på dödsräden genom moskén.

I sitt Breivik-liknande manifest beskrev han bland annat också hur spelet Fortnite lärt upp honom att bli en ”killer”.

Var, när och hur han blev radikaliserad högerextremist är ännu att efterforska för åklagare och polis, men det är ingen vild gissning att han med tanke på övriga uppgifter, spenderade en hel del tid framför datorn.

I sig inget konstigt men det säger något om en samtid där en med enkelhet kan stänga av alla andra kanaler för att grotta ner sig i sina egna teorier för att få dem bekräftade.
Precis som efter dåd utförda av IS och andra extremislamistiska grupper, gick det att med förskräckelse se hur Tarrant efteråt hyllades av likasinnade.

Ibland är lite bekräftelse det enda som behövs för att få en människa att göra det otänkbara.
Det kan vara en viktig lärdom i våra samtal med barn och unga idag. Liksom med oss själva, Vem försöker nå oss med vilket budskap? Ett fjuttigt klick kan ta oss till vilken nivå av Dantes inferno vi än önskar- nog är det ljuvliga tider för lögnens fader alltid.