Från helt okänd till Sveriges mest eftersökta man på några dagar. Nej, ingen vill ha Anders Tegnells omöjliga jobb som statsepidemiolog just nu.

Vad han än ger för råd till befolkningen går det att kritisera. Antingen är det för hårt, för slappt, för otydligt eller för skarpt.

Det går också att konstatera att spridningen av Covid-19 är sådant att inte ens de mest experta experterna lyckas tyda dess framfart.

När flygplan anlände till Sverige från Wuhan-området i Kina och hårt drabbade Iran, ansågs det av folkhälsomyndigheten som säkert, trots allt. Svenskar stoppades inte att åka på skidresor till Italien tills i stort sett samma sekund som Italien själva började sätta stora områden i krantän.

Bara för några veckor sedan ansåg myndigheten fortfarande att effekterna av coronaviruset på Sverige skulle bli små. Tanken på vad en mer alert initial bedömning hade sparat Sverige i liv och kostnader är hisnande. Men detta ska inte ses som kritik. För det folkhälsomyndigheten gjort och sagt har i stunden nog varit det mest rimliga.

Coronavirusets inverkan på vårt samhälle har nämligen varit fullständigt oförutsägbar.

Därför är det också farligt om amatörtyckare i ämnet, som exempelvis jag, skulle slå folkhälsomyndigheten på fingrarna för valhänthet i frågan, som vissa gör.

Lätt för oss att som Peter Wolodarski, Dagens Nyheters chefredaktör, gapa om lyckta gränser och skolor efter att först ha släppt iväg DN:s klimattåg till coronadrabbade Italien.

Att, trots internationell press, fortsätta hålla grund- och förskolor öppna och lämna mycket av ansvaret till individens eget förnuft har också visat sig vara en god strategi. Åtminstone har den sorts explosion av Covidfall som ett tag förväntades, uteblivit eller inte blivit värre än i länder med stängda lärdomshus.

Samtidigt kan vi inget annat göra än att förbereda oss för en rejäl samhällskrasch.

Detta är nu inte en spekulation eller liknande som jag just avrådde ifrån. Och hur stor eller mild kraschen blir låter jag vara osagt.

Men det är ofrånkomliga effekter av att världen på ett aldrig tidigare skådat sätt stänger ner sina ekonomier.

Vitala delar av Kina, USA, Delhi, Italien, Frankrike, Storbritannien. Världens ekonomiska motorer en efter en.

För små, medelstora och till och en hel del stora företag är detta en fullständig katastrof. För tusentals och åter tusentals människor likaså.

Här är en ren spekulation förstås - men den enda slutsatsen jag ser är att 00-talets finanskris kommer te sig som en viskning.

Eftersom vi skapat en tätt sammanlänkad värld, där alla är beroende av varandra kommer vi se en brist på råvaror, viktiga delar till material och annat som vi under så lång tid tagit för givet.

Det är dock inte toapapper som kommer vara det stora problemet eftersom just papper är en bransch där vi fortfarande står oss väl med inhemsk produktion.

Är denna lock-down av världen i paritet med den fara som pandemin Covid-19 i sig självt utgör för mänskligheten?

Vem vet? Men tre saker är viktiga nu.

1. Fortsätt lyssna på folkhälsomyndigheten - det finns, trots den mänskliga faktorn, ingen som vet mer om coronaläget just nu.

Själv tar jag Romarbrevets inskärpning att vi som är starka (och friska) också är skyldiga att hjälpa de svagare (sjuka till exempel) med deras bördor och inte tänka på oss själva, som hjälp i detta.

Jag avstår därför onödiga resor, onödiga personliga möten, att ta i hand och kramas. Jag tvättar mina händer oftare och använder handsprit när det finns. Inte för min skull men för att inte sprida vidare en smitta som just nu inte har någon bot.

Är du över 70 eller i en högriskgrupp- stanna inne.

2. Lev vidare - Att lägga sig ner och dö, eller gå i ide hjälper ingen. De lokala företagen behöver allt stöd de kan få. Ät mer take away, avstå näthandel när det går, ta hotellnatten på hemmaort och gynna dina lokala handlare.

3. Var inte rädd- När allt detta är över kommer världen ha förändrats i grunden. Men livet kommer att gå vidare. Som alltid i övergångstider uppstår nya möjligheter, och inte minst är det så för kyrkorna. Inte heller kapitalismen visade sig vara något att hålla i handen när faran kom. För tron är det snarare tvärtom - aldrig mer än nu har samhället varit i behov av att höra det glada budskapet om att tron, hoppet och kärleken kommer att bestå.

Kriser har alltid följt en växande kyrka. Ja ur en omätlig kris, föddes själva tron.