Det känns som en scen skriven för Lasse Svensson. Efter tolv år som kyrkoledare i Equmeniakyrkan lämnar den tidigare metodistpastorn över stafettpinnen, samtidigt som han håller i taktpinnen när världsmetodisterna samlas i Göteborg.
Temat ”On the Move” passar väl in.
Det gör det också för Equmeniakyrkan som nu går in i en ny fas. Tre kyrkoledare blir två. Regionerna bantas.
Initialt lär skavet kring föreslagna biträdande kyrkoledaren Niklas Piensoho fortsätta.
En del av skavet är rimligt. Vad säger stadgarna i fråga om kyrkoledare och biträdande, kontra kyrkoledarduons flirt med det delade ledarskapet?
Hur ska en kyrkoledarvalsprocess få se ut?
Men mycket av skavet handlar också om hur medlemmar vill att kyrkan ska utvecklas. Om att Equmeniakyrkan söker sin roll när banden till grundarkyrkorna bleknar för uppväxande generation. En generation equmenianer, inte baptister, missionare eller metodister.
Ser debatten som ett sundhetstecken
Jag ser därför den pågående debatten som ett sundhetstecken i en organisation som söker sin plats.
Tyvärr tycks den ofta ta avstamp i rädsla. Någon är rädd för att kyrkan ska formas till ett konservativt ”minipingst” som bara premierar förkunnelse. Andra räds att det ska bli en underorganisation till RFSL för att Karin Wiborn går rakryggad i Prideparaden.
Men inget är nytt under solen för det samfund som går mot tonåren med viss brådmogenhet. Equmeniakyrkans dna är fullt ut att både vara en missionerande och social kraft i samhället.
Och det sker inte genom vad som händer i toppen av organisationen, utan genom den levande församlingens omsorg om det samhälle den verkar i.
Ett arv från de kyrkor den är sprungen ur.
Besökte dödsdömda
Ta metodistgrundaren John Wesley som exempel. Han besökte dödsdömda och utsatta, predikade ordet och strävade efter att det skulle visa sig i hans liv,
Det sammanhållande kittet för alla kristna är och får förhoppningsvis bli den Jesus som förvandlar dig mig och världen. En bättre vision kan inte heller framtidens Equmeniakyrka ha.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR