Ateisten nära att dö - såg Gud

Han visar vägen upp till sitt rum på Sahlgrenska universitetssjukhuset, den arbetsplats som varit så central i hans liv. Det var hit han kom som ung läkarstudent från Kroatien i början av 1990-talet, det var här han utbildade sig, blev specialist i kardiologi och ­sedan en framstående forskare.
Rummet är litet, det finns precis plats för skrivbord, bokhylla och två fåtöljer. Det är nästan så att Elmir Omerovic, en människa med mycket temperament och kraft, själv inte ryms; han använder hela kroppen för att försöka förmedla det han upplevt och rullar med kontorsstolen fram och tillbaka.

Ateistiska tänkare

I den vita bokhyllan står alla de böcker som förr gav honom guidning i livet. Här finns Dawkins och Harris, stora ateistiska tänkarna som stormat mot all världens religion, som visat på logiska felslut som religiösa gör, som pekat på hyckleri och övergrepp, och som lyft fram hur fri och lycklig mänskligheten skulle bli utan religion.
För Elmir var de länge hus­gudar, och han gav sig gärna in i debatter med troende kollegor. Han gav sig inte förrän han vunnit.
– Om jag ska vara helt ärlig, så ja, jag tyckte att de var smått dumma som trodde på en gud. Och jag kunde alla argument mot att tro, säger han.
Elmir föddes och växte upp i Jugoslavien, i det som i dag är Kroatien. I Jugoslavien fanns en viss frihet för troende, men religion var inget som gavs utrymme i samhället. Hans far var över­tygad marxist och ateist, så tro var inte heller något som uppmuntrades i familjen. När han började studera i Zagreb så fick han dock troende vänner, och han besökte själv en kyrka vid något tillfälle.
Det var också i Kroatien som han redan som tonåring träffade och blev förälskad i Ljiljana, dotter till en kroatisk arbetskrafts­invandrare som är uppväxt i Sverige. När kriget kom flög han motvilligt till sin flickvän i Sverige, han hade tänkt sig en framtid i Kroatien. Väl på Landvetter flygplats slogs han dock genast av det vänliga bemötandet och renheten.

Världens bästa land

– Det var som att komma till en helt annan värld. Jag tyckte att jag kommit till världens bästa land. Även nu, när jag blivit äldre och kunnat resa runt och jämföra, så tycker jag att Sverige och de skandinaviska länderna är civilisationens höjdpunkt, även om det förstås finns svackor, säger han.
I Sverige gjorde han karriär, och han och hans fru fick till slut en mycket efterlängtad son, Liam. Han forskade om brustet hjärta, Takotsubo syndrom, som är en kroppslig reaktion som kan uppstå bland annat vid sorg och svåra förluster. Livet gick sin gilla gång.
Så en dag i november 2019 vaknade han med huvudvärk. Även om han är kardiolog och inte neurolog så insåg han att detta kunde vara ett tecken på hjärnblödning. Ändå låg han kvar i sängen och övertygade sig själv om att det skulle räcka med vila, då skulle det nog snart gå över. Han blev dock inte bättre, men ville ändå inte lyssna på sin fru som försökte övertala honom att söka vård. När han till slut  inte längre kunde stå på benen så ringde hon ambulansen. Väl inne på Sahlgrenska så konstaterades snabbt att det rörde sig just om en hjärnblödning.

Kraften rann ur honom

– Detta är en lärdom jag vill dela med mig av. Stick inte huvudet i sanden, vänta inte med att söka hjälp! Att jag gjorde det kunde ha kostat mig livet, säger han.
Hjärnblödning leder ofta till svåra skador på hjärnan och det är inte ovanligt med en dödlig utgång. Men Elmir hade en ovanlig variant där oddsen var klart bättre. När han låg i sin säng gick dock utvecklingen åt fel håll, och han upplevde hur kraften rann ur honom. För att hantera ångesten började han recitera dikter och monologer från filmer som han älskar, bland annat från filmen Oblivion. Han tänkte också på Christopher Hitchens, ateisten som hade dött i cancer.
– Han hade inte avsagt sig sin ateism på dödsbädden. Jag tyckte att det fanns ett mod i den handlingen.
Så omslöts han av ett mörker och började att falla, svagt framåtlutad. Han föll och föll och tänkte att, ja, så är det alltså att dö. Det var inte totalt tomt, han skymtade ibland ett anlete som han uppfattade som ett ondskans ansikte.
Men när han var på väg att acceptera att detta var slutet så kom tankarna på Liam: ”Vad ska det bli av honom, han behöver mig. Jag måste kämpa!”

En bön på kroatiska

Det räckte inte längre med filmcitat insåg han, någonstans från djupet av hans medvetande kom en bön på kroatiska, en bön han hört sin farmor be: ”Ti si kadar ti pomozi” (Ungefär: Gud, nu behöver jag din hjälp). Han upprepade bönen som ett mantra, samtidigt som han knöt och pumpade högerhanden i kampen.
– Jag kunde början på Fader vår, men inte hela. Det som kom var det här, säger han.
I utkanten av synfältet var det inte längre kompakt mörker, något annat skymtade. Det var gröna pentagoner, fler och fler, som till slut bildade ett rutmönster som ersatte det ångestfyllda mörkret.
Så fann han sig i ett nytt mörker, men detta var väsensskilt från den första upplevelsen. I stället kände han att han var totalt omsluten av något ofattbart, av något som kan uppfattas som Gud, säger han i dag. En upplevelse han har svårt att fånga i ord.
– Jag hade förstås läst ord som omnipotent, allsmäktig och allvetande. Jag kunde dem grammatiskt. Men detta var upplevelsen av dem, säger han.

Gav honom ett uppdrag

Det som han uppfattade som Gud gav honom ett uppdrag och ett budskap. ”Elmir, jag har hört talas om dig, du är den där professorn som skryter om att du kan så mycket. Okej, du kommer att få ett antal uppgifter som du ska lösa.” Elmir kämpade med problemen men kunde inte lösa den sista.
– Det var en uppgift jag tyckte att jag borde klarat, men jag kunde inte. Jag tänkte att nu är det kört.
Känslan för tid är vag, men senare, kanske dagen efter, kom en ny upplevelse. Han befann sig på en äng med en blå himmel över sig, och allt var som det ska vara, ett idealtillstånd. Över marken svävade en gestalt som han identifierade som Jesus, en man som var flera gånger större än en vanlig människa. När han närmade sig och gick in i det ljus som omslöt Jesus så upplevde han en total lycka, en helt ren lyckokänsla, större än något annat han varit med om. Det var som att vistas i ljuset.
Elmir sitter i kontorsstolen, han vänder ansiktet uppåt.
– Jag önskar jag kunde gå tillbaka till den känslan, den var så stark, säger han.
Upplevelserna var inte drömlika. Han beskriver dem som verkligare än själva verkligheten.
– Det måste vara epifani. Det måste varit det som Paulus upplevde på väg till Damaskus, detta som människor upplevt och den erfarenhet som hanterats i religionerna, säger han.

Drygt tre år sedan hjärnblödningen

Det har gått drygt tre år sedan hjärnblödningen, men det är tydligt att han fortfarande bearbetar den tiden. Han har intresserat sig för näradöden-upplevelser, och han funderar över hur upplevelsen ska förstås, och hur han ska tänka kring religion. Han håller fram en bok av Stephen Jay Gould, en evolutionsbiolog som menade att vetenskap och religion är två sfärer som inte behöver föras samman, båda kan få existera utifrån sina egna förutsättningar.
– Jag lutar åt det i dag. I mitt fall har jag bottnat i att religiösa idéer har en praktisk betydelse. Jag ser det som läkare, att det behövs något inifrån dig för att du ska tillfriskna, säger han.

Omprövning av det egna livet

Men upplevelserna innebar också en omprövning av det egna livet. Han känner i dag att han har en plikt att föra ut ett budskap om tolerans och respekt, att vi ska lyssna till och försöka förstå våra medmänniskor för att samhället, det Sverige som han älskar, inte ska falla samman.
– Under resten av mitt liv så vill jag försöka att göra nytta, och kanske inte vara så fokuserad på mig själv, även om det är svårt. När du tillfrisknar är det lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag hade förstås läst ord som omnipotent, allsmäktig och allvetande. Jag kunde dem grammatiskt. Men detta var upplevelsen
av dem.

Han ångrar själv hur han uppträdde mot andra, hur han såg på religiösa och försökte trycka till troende kollegor i debatter. Det är speciellt ett minne som smärtar. En patient, en afghansk man, befann sig mycket nära döden. Elmir och hans kollegor kunde enbart rädda hans liv genom en serie lyckosamma beslut och ingrepp. När Elmir besökte mannen efter att han vaknat upp var det första patienten sa att nu måste de be till Allah tillsammans.
– Ja, jag måste erkänna att jag blev kränkt som läkare av hans kommentar, även om jag inte sa något. Men han hade kanske haft en sådan upplevelse jag hade senare. I dag hade jag hanterat det annorlunda.

Har bett om förlåtelse

Han har bett om ursäkt och förlåtelse till människor som han kan ha sårat. Den akademiska världen kan vara hård och Elmir berättar om en portugisisk kollega som också forskar inom hjärtsjukdomaran. De har mötts och haft sina duster genom åren. Men när de träffades senast berättade Elmir om det han varit med om och bad om ursäkt om han gått över gränsen.
Under bildskärmen i rummet ligger ett vitt papper som Elmir tar fram. Det är ett brev från portugisen. Elmir kände inte till att han var troende, och efter mötet skickade portugisen ett brev där han berättar hur mycket Elmirs berättelse betytt för honom och andra. Han uppmanar Elmir att söka sig till den kyrka som Elmirs farmor gick till och tacka.
– Jag har inte förmått mig att gå till kyrkan än, den önskan har inte mognat tillräckligt. Men det är inte omöjligt. Jag fortsätter min resa och är öppen. En av mina bästa vänner från barndomen är professor i datorkunskap men också teolog, och honom kan jag relatera till. Nästa gång jag är i Kroatien, där jag känner mig trygg, så tror jag att jag kommer delta på något sätt.