Nyss hemkomna efter en semester i Thailand 2014 möttes Ivan och Daria av militärer på gatorna i hemstaden i Donetsk. Då bestämde de sig för att det var dags att lämna.
– Vi bodde i en rik stad och jag trodde aldrig att det skulle kunna hända, men jag fattade snart att det var allvar och då sa vi till varandra att vi måste lämna landet, berättar han.

Till slut hamnade paret, båda ­lärare i språk, i Sverige och Alingsås. Så sent som i höstas gick de med i Equmeniakyrkan i staden.

Även om de redan flytt från ryska aggressioner trodde de aldrig att offensiven skulle ta sig den typ av proportioner som nu antagits.
– Det var först när man fick rapporter om att de började köra fram blodreserver med mera till gränsen som man insåg att de verkligen tänkte gå in, konstaterar Ivan.

De övertalade då Ivans mamma att komma till Sverige. Hon hann hit med bara dagars marginal innan Kyivs flygplats började stängas ner.

Darias släkt är däremot kvar, bland annat hennes syster och man med barn.
– De är läkare och Masja (systern) har bott på sjukhuset sedan invasionen inleddes eftersom det är för farligt att ta sig hem, berättar Ivan.

Han berättar om oron och den ledsamhet de känner tillsammans med de skuldkänslor och funderingar som kommer med att själva vara i trygghet medan hemlandet är under total attack.
– Men man kan inte tänka så, vi är här och får i stället göra det vi kan från den situationen vi är i. Jag är också en familjeman och skulle inte kunna lämna barnen (Lukas, 5 och Vera, 3 år gamla) som det är nu.

Vad säger de?
– Lukas tar nog in mycket men det är svårt att greppa. Vi har berättat om vår oro och att mamma och pappa tänker mycket på det här.

Ivan tycker också att hoppet är starkare nu än för bara några dagar sedan. Kyiv står kvar i Ukrainsk kontroll (vid tiden för tidningens tryck) och Ryssland har fått omfattande förluster.

– Ukraina har visat sig vara mycket mer förberett än vad Ryssland verkar ha väntat sig. Många av de ryska soldaterna som kommer till Ukraina verkar inte heller veta vad de gör där eller varför. De har fått bilden av att de ska komma som befriare men alla som kan gör motstånd.

Hur ser du på det där, ska man som kristen agera endast utan vapen?

– Jag tror man till exempel får göra skillnad på budskap om att vända andra kinden till mot en person, med om ett land bestämt sig att med våld inta ett annat land. Att försvara sitt hem är ett återkommande tema i hela Bibeln. Jag förstår såklart att man kan inta en sådan position, särskilt i Sverige men man är nog också ganska präglad av att ha haft fred i 200 år. Ukraina har en annan historia och inte minst Holodomor (Sovjetunionens etniska utrensing av ukrainare) är bara 100 år bakåt i tiden.

Vad kan man som enskild kristen göra för Ukraina?

– Först och främst, fortsätt be! Jag är övertygad om att det gör skillnad och tycker också att jag ser det. Gud har alltid varit en Gud på de förtrycktas sida.

Under onsdagkväll, klockan 19, kommer Ivan hålla i en samling med tema Ukraina i hemförsamlingen Equmeniakyrkan Alingsås.