– Det är där vi har de största möjligheterna att bygga upp vår kyrka, säger regionale kyrkoledaren Peter Bernhardsson.

I 40 år har striden om Tändsticksområdet vid Vätterns strandkant engagerat jönköpingsborna.

Ännu får det stå kvar som en karakteristisk del av staden. Hippa restauranger, kulturhus, tändsticksmuseum över fornstora dagar är vad som möter dig i de charmiga tegelbyggnaderna.
Att träffa regionale kyrkoledaren för Equmeniakyrkan just här känns självklart. Peter Bernhardsson representerar på många sätt en av de andra sakerna som karakteriserar Jönköping – den ovanligt starka frikyrkligheten.

– Ja men det är ju bibelbältet, säger han och skrattar.

Sedan ett par år tillbaka sitter han mestadels på kontoret vid Södra Vätterbygdens folkhögskola, eller är ute och möter någon ur det 150-tal församlingar som finns inom regionen. En region som sträcker sig över hela Småland, ut på Öland, upp till Östergötland och dessutom med en del av Västergötlands församlingar under sina vingar.

– Vi är en stor region och är ganska geografiskt utspridda. Här har vi en av många utmaningar bara att få alla att se hur den nya organisationen fungerar, sager han och fortsätter:

– Många av regionens församlingar tillhörde Östra Götalands distrikt av Missionskyrkan och då var personal anställda av distriktet och besluten fattades och arbetet utfördes mycket i distriktsstyrelsen och på våra egna distriktsårsmöten. Jag tror det behöver landa mer att i det nya kyrkbygget är personal anställda nationellt med regionalt ansvar. Då blir det än viktigare för medlemmarna att vara med vid kyrkokonferensen där besluten tas och i de regionala förtroenderåden/regionråden, funderar han.

– Sen är vi ju en bred familj med missionskyrkan, baptisterna och metodisterna som alla haft sina inriktningar och traditioner.

Peter själv är uppvuxen missionare, med hans egna ord. Det var i Immanuelskyrkan i Jönköping han kom med som barn, det är där han konfirmerats, döpts och till och med gift sig. Att det var i Missionskyrkan han skulle tjäna var en självklarhet när han som ung och brinnande klev innanför dörrarna till Teologiska högskolan i mitten av 90-talet. Med THS och ett utbytesår på North Park University i USA i ryggen blev det också en missionskyrka, Tibros närmare bestämt, som blev första anhalten. Först som ungdomspastor och sen föreståndare.

– Jag trivdes fanatstiskt i Tibro och fick växa in som pastor, men började känna en längtan tillbaka till Jönköping.

I det skedet tog Peters liv en lite oväntad vändning. Pelle Hörnmark, då föreståndare i Pingstkyrkan i Jönköping, hade hört av sig och frågat om inte Peter skulle bli pastor hos dem.

– Först tänkte jag ju nej, men Pelle och jag pratades vid med ett halvårs mellanrum och efter ett tag kände jag att det fanns något där. Så efter några tydliga signaler och oväntade sammanträffanden började det falla på plats, berättar han.

Han är inte rädd för att säga att vi har mycket att lära av varandra och Equmeniakyrkan kan lära sig en del också från den karismatiska kristenheten. Det var inte heller den han stannade upp för innan han tog beslutet.

– Nej, jag tror på Andens ledning, och uppfattar det som att det finns en stark andlig längtan i våra sammanhang. Bibeln, Anden och sunt förnuft räcker långt, och givetvis god utbildning, konstaterar han.

När han väl skulle in i tjänsten var det dock med förutsättningen att få stå kvar i Missionskyrkan. Det blev nio år som pastor i Pingst Jönköping, år som Peter talar väldigt varmt om, men han vek samtidigt aldrig från beslutet att stå kvar som pastor i Missionskyrkan. Under hela perioden var han därför utlånad från vad han ser som sitt samfund.
– Immanuelskyrkan i Jönköping, Missionskyrkan som nu är Equmeniakyrkan är mitt andliga hem och kommer att vara så. Det är där jag haft många av mina starkaste andliga upplevelser, det är där så många människor bett för mig, där jag formats av söndagsskollärare, scout- och tonårsledare, säger han.

Men när han blev utmanad av Lennart Johansson och Jenny Arapovic att börja jobba för distriktet tvekade han till en början. Dels för att han skulle ta över efter Runar Eldebo, som han haft som lärare och respekterar, och dels för att han misstänkte att pingstkopplingen inte var en språngbräda i hans nygamla sammanhang. När han sedan nominerades till att bli Region Östs första regionala kyrkoledare, var det inte en av hans mest trosvissa stunder i livet.

– Nej jag tänkte nog att stödet inte var så stort med tanke på att jag inte varit verksam pastor i Missionskyrkan på så länge. Men det var min fru som sade till mig att Peter, om församlingarna har förtroende så kanske du ska ställa dig till förfogande för detta uppdrag. Och när rösterna lagts så blev det tydligt att det var just så.

– Det är viktigt för mig att stödet finns och det driver mig i arbetet, konstaterar han.

Ett arbete som kan drunkna i det dagliga och administrativa. Just nu förs en tuff kamp med att fylla hålen efter alla pastorer som går i pension eller slutar av andra orsaker.

– Vi har en hel del vakanser nu, och det är aldrig roligt. Vi märker av vad Sven Halvardsson (docent på EHS) lade fram i en undersökning – att behovet av pastorer kommer vara fortsatt stort, även om församlingarna minskar i antal. Vi hinner inte utbilda i tillräckligt stor takt ändå. Dessutom är det många utbildade pastorer som idag gör annat. Där kan vi hoppas att fler av dem också får kallelsen tillbaka in i församlingens tjänst. Delvis ser vi att det sker. När det gäller diakoner i vår region, så finns det många utbildade och ordinerade, men inte så många tjänster. Men där kan vi också se att vissa församlingar vågar skruva lite på vad det är de egentligen behöver – det kan vara en diakon istället för pastor, konstaterar Bernhardsson.

Den andra utmaningen är just den att församlingarna faktiskt blir färre och minskar - även i frikyrkostarka region öst.

– I dag ser vi i regionen tre sätt som kyrkan växer på. Invandrare som kommer med en tro eller får en i Sverige, Alphakurserna där vi genom gemenskap och öppenhet når helt nya grupper. Men den vi behöver slåss hårt för att återta är barn- och ungdomsarbetet. Här hade SMU på 90-talet ca 80 000 medlemmar-Idag är Equmenia runt 17 000 medlemmar (ca 30 000 deltagare). Undersökningar har visat att det är just i dessa åren, upp till och med tonåren, som människor starkast bygger sin religiösa identitet. Det är då vi måste hjälpa dem att finna Jesus och en identitet hos Gud. Jag tror att församlingsutveckling och växt, mycket stavas Equmenia, säger Bernhardsson.

Vinden blåser som vanligt från Vättern, det är kallt just i dag, men den verkar inte komma åt Peter när han tackar för samtalet med ett stort varmt leende. Han har bestämt sig för att följa en annan vind, och vart den blåser region öst ser han fram emot med stor spänning.