Då ser jag ett ansikte jag inte sett på länge

Jag tror det började strax efter millennieskiftet. En bekants storebror föll ner från ett tak och allvaret kom in i vårt högstadium. Jag hade aldrig träffat storebrodern men sökte instinktivt upp honom på ett nätcommunity som fanns före Facebook. Hans profil fanns kvar, trots att inte längre han fanns kvar. Många hade skrivit ”vi saknar dig” och ”RIP” på hans profil och det skulle ta veckor före jag förstod att bokstäverna betydde rest in peace, vila i frid. Det kändes lite förbjudet att gå in på hans profil och läsa alla kommentarerna, för jag kände ju inte honom. Sorgen var inte min.

I mitt tidigare jobb som församlingskommunikatör satt jag ofta och bjöd in folk till våra Facebook-evenemang. En eftermiddag äter jag en smörgås framför skärmen och scrollar rutinmässigt igenom mina knappa 700 vänner och bekanta på Facebook. Kunde den där kvinnan jag lärt känna på en feministisk workshop vara intresserad av kristen meditation? Tar den här mannen illa upp om jag bjuder in honom till parrelationskurs i församlingen? Klick, klick, klick. 

Då ser jag ett ansikte jag inte sett på länge och hinner tänka ”Nej hon tycker säkert att den här församlingen är för världslig” före jag minns att hon ju inte längre lever. Vi jobbade ihop en sommar för flera år sedan, och för ett år sedan stavade jag mig igenom hennes pappas meddelande på hennes fb-profil. ”Vår kära dotter insjuknade för en tid sedan i aggressiv leukemi och har nu gått bort”. 

Jag tar en paus i jobbet och går in på hennes profil. Jag ser på de sista bilderna hon lade upp från en resa till England. Hon ser glad ut, gladare än när vi jobbade ihop då hon ofta hade något jagat i blicken. Jag minns hennes humor och hur vi utbytte blickar när vi handskades med några riktigt enerverande ungar på ett barnläger. Jag begrundar ännu en gång: vi är jämngamla men medan jag lever vidare är hennes jordiska liv slut. 

Det är något kusligt över de här digitala spåren efter våra avlidna. På tidningsredaktioner har man ofta linjen att foton till nekrologer är svartvita, men de digitala profilbilderna har färgerna kvar. Här, men ändå inte. 

Det är numera tre avlidna fb-vänner som ibland dyker upp på min skärm. Jag har hunnit vänja mig, och ser nu dessa slumpmässiga möten med andra sidan som ett digitalt memento mori. Det ger mig anledning att stanna upp och be en bön för dem och deras anhöriga medan jag ser på fotot – i färg – sida vid sida med mina levande vänner.

Jag betraktar det hela med en viss distans, men hur känns det för den nära anhöriga att en fb-profil finns kvar? Att det dyker upp meddelanden på personens profil vid födelsedagar och liknande? Jag frågade en vän som miste sin bror för många år sedan. Hon sa det väldigt klokt: ”Det beror på om man har bearbetat sorgen. Om man inte gjort det kan de digitala spåren vara smärtsamma att se, men om min bror hade en fb-profil och hans vänner skrev hälsningar där på årsdagar skulle jag se det som något fint. På samma sätt som jag blir glad om det redan finns ett ljus vid graven när jag kommer dit.”

Det året mina morföräldrar dog tänkte jag ofta på begravningsplatsen, på hur fel det kändes att lämna deras kroppar där i den kalla marken när vi levande gick in till församlingshemmet på lunch. Gravstenarna är stora och kalla, och bundna till en plats. Jag har inte besökt deras gravar en enda gång, avståndet är för stort. 

Det är annorlunda med de digitala spåren. Jag vet inte var min tidigare kollegas grav finns, men hennes fb-profil kan jag lätt hitta i min mobil, medan jag ligger under en varm filt i soffan. Det känns som att gränsen mellan död och levande sakta suddas ut.