– Vårt sätt att behandla kris i kyrkan genom alla år har varit att samlas. Kyrkans DNA i all krishantering är att erbjuda gemenskap. Men när coronakrisen kommer så får vi inte använda vårt trumfkort. Det blir ju en identitetskris.

Daniel Sander är frustrerad. Han hade jobbat som pastor i Andreasförsamlingen Fjällstugan, Jönköping, i knappt ett halvår när pandemin slog till, och att lära känna sin nya församling är minsann inte heller det lättaste under en pandemi.

– Det har verkligen varit ett udda år. Jag och min fru bjuder gärna hem människor, umgås med andra barnfamiljer och bygger relationer, men det har vi ju inte heller kunnat göra.

Just i dag ligger Bymarken, området där kyrkan ligger, insvept i tjock dimma. Ett grått täcke vilar över den annars vidunderliga vätterutsikten. Men det lilla skogsområde som ligger bakom Fjällstugan är ändå vackert i någon slags avskalad skönhet. Kanske finns det likheter mellan coronapandemin och en grå decemberdag. Mitt i mörker och kyla framträder nyanser som du annars inte ser lika tydligt, och när kyrkor tvingas att ställa in blir det plötsligt kristallklart vad som är viktigt.

– I församlingen har vi märkt hur mycket gudstjänstlivet och fikat efteråt spelar roll. Den delen är otroligt saknad. Saknaden av gemenskap, det som gör oss till församling – det är nog den stora insikten, säger Daniel.

Hur kommer livet för den kristna församlingen att se ut efter pandemin? Daniel hoppas och tror att alla ska hitta tillbaka till gemenskapen, även om det säkert tar sin tid.

– Nackdelen är att alla websända gudstjänster har gjort oss till konsumenter. Möjligheten att välja och vraka vad man vill lyssna på är fantastisk på sätt och vis. Jag är inte orolig över att folk ska få bra gudstjänster under den här tiden. Men vad händer med tillhörigheten?

Daniel liknar det vid relationen till dina allra närmaste.

– Umgås du inte med den du älskar så blir distansen större. Det gäller din församling också. Om du inte håller i kontakten så blir det ett större steg att komma tillbaka.

Pandemin har också ställt till det för alla nyinflyttade som skulle behöva församlingen som fästpunkt i sin nya vardag.

– Det är en farhåga, en rädsla, som jag har: Hur får folk tag i en församling under det här året? Om du är student eller har flyttat hit för ett nytt jobb och inte känner någon, om du tvingas att jobba eller plugga hemifrån och inte har några vänner och ingen församling att gå till, det är tufft.

Men vad ska man då göra mitt i krisen, när stormen slår till?

– Antingen får man bygga vindskydd och gömma sig, eller också bygger man en väderkvarn och använder vinden. Vi försöker använda oss av stormen och hitta vägar framåt, säger Daniel.

Hans erbjudande om coronasäkra promenader är ett sätt att nå ut.

– Framför allt är det lättare om du tillhör en riskgrupp att mötas så här. Det är viktigt att visa att vi vill möta människor, att vi försöker hitta vägar.

Erbjudandet har gått ut på församlingens kanaler i sociala medier och gensvaret har varit positivt. Pastorspromenaderna har uppmärksammats ute på stan och i lokalradion.

– Samtidigt måste jag vara ärlig och säga att samtalen inte har stormat in. Jag har haft några samtal, men inte varje vecka.

Kanske kommer samtalen att fortsätta även när pandemin har klingat av. För att återgå till det normala är knappast ett alternativ för kyrkan, vad nu det normala är. Den enorma utveckling som skett hos alla församlingar genom digitaliseringen har skapat nya förutsättningar för att vara kyrka på nätet. Det – tillsammans med kreativa lösningar på gemenskap och tillhörighet i verkliga livet – ger hopp.

– När det här är över tror jag alla idéer som har kommit fram blir ett nytt sätt för oss att driva församling i framtiden.

GABRIELLA MELLERGÅRDH
sandaren@sandaren.se