I slutet av november publicerade Sändaren ett stort reportage med Elver Jonsson, postiljonen från Alingsås med de många uppdragen och det aldrig sinade engagemanget.

Det skulle visa sig bli den sista intervjun med den 84-åriga profilen som efter ett drygt års kamp mot cancer somnade in förra helgen.

– Vi fick vara med honom in idet sista på lasarettet och det kändes väldigt fint, berättar Elvers son Håkan som haft fullt upp att tillsammans med sin mamma, Elvers änka Inger, besvara telefonsamtal, ta emot blombud och mitt i allt detta börja bearbeta sin egen sorg efter en älskad pappa, farfar och make.

Det enorma engagemang som Elver har haft återspeglas naturligtvis i den mängd återkopplingar hans familj nu får ta emot. Men så var heller inte Elver Jonsson någon vanlig postiljon.

Mellan 1970 och 2002 satt han i riksdagen för Folkpartiet (numera Liberalerna), mellan 1985 och 1997 var han ordförande i Svenska Missionsförbundet. Ordförande i Motorförarnas helnykterhetsförbund, kommunalråd i Alingsås, ordförande i studieförbundet Vuxenskolan Väst, ledamot i Nordiska rådet, scoutkårschef och FN-delegat var annat som han kunde bocka av på uppdragslistan.

– Han jobbade ju väldigt mycket och hade en enorm förmåga att kunna vara lugn mitt i de mest stressade situationerna, minns Håkan.

I intervjun med Sändaren fanns det bara en sak som Elver kanske grämde sig lite över, att allting tog väldigt mycket tid från familjen.

– Det är klart att han var borta mycket på veckorna och han kunde ofta inte vara med på skolavslutningar eller så. Jag reflekterade inte så mycket över det då, men det är klart att mamma fick dra ett väldigt stort lass med markservicen här hemma för att få ihop det, konstaterar Håkan. Helt utan bitterhet.

– Jag minns pappa med stor värme. Och vi gjorde mycket saker ihop också. När jag var ung var jag uppe med honom i Stockholm en del och fick träffa många spännande personer och se mycket. I vuxen ålder har vi fått mer tid ihop, gjort resor genom Sverige (för att bland annat se PP Waldenströms predikstol) och under tio års tid åkte vi alltid till Almedalsveckan i Visby för att umgås och gå på intressanta seminarier.

Trots de många uppdragen i samhällskroppen, som var grunden till att han förärades Konungens medalj av åttonde graden (den högsta en svensk civilperson kan få), var den kristna tron och att dela med sig av den, något Elver höll som sitt största uppdrag.

– Pappa hade en enkel och praktisk kristen tro. Han är inte den som har gjort några jätte­utläggningar men han tyckte att det var oerhört viktigt att alla drog sitt strå till stacken och gjorde det man kunde utifrån sina förutsättningar.

Att sondera bland guldkornen i Elver Jonssons liv är ingen lätt uppgift, för att inte säga omöjlig. Sonen Håkan har påbörjat en sammanställning för att själv få grepp om allt som pappan var engagerad i.

– Det är inte helt enkelt, säger han med ett skratt mitt i sorgen.

Men Elvers egna ord från intervjun med Sändaren vittnar om en man som avslutade sin jordevandring i tacksamhet.

– Jag har haft ett priviligierat liv, trots att jag inte har tagit vare sig realen eller studenten, berättade han för reporter Anna Hagnell.

Orden och minnena lever vidare.