Solen går ner över Kungälvs resecentrum en tisdag i oktober. Men någon egentlig solnedgång är det inte tal om, man kan bara ana att ljuset tynar bort bakom de djupgrå molnen.

Sonja Alriksson står vid fasaden av rostfärgad stål, hon bor strax intill resecentrumet och Kongahälla center, där barnfamiljerna laddar upp inför Halloween mellan H&M och Lindex-butikerna. Det är inte här hon vill vara.

— När jag växte upp i Vilhelmina ville jag bara bort, men nu längtar jag verkligen tillbaka. Jag vill få uppleva fyra riktiga årstider igen, jag vill få vara i skogen, bland granarna, säger hon med en dialekt som är färgad av Västerbottens inland.

Sonja talar varmt om de djupa skogarna som breder ut sig mil efter mil i Norrland. Det är trakter där somliga får ångest av ensamheten men inte Sonja, barrskogen är hemma för henne.

— När jag var liten och ledsen så gick jag ut i skogen, det fanns någonting där. Jag tror verkligheten att man kan möta andlighet i naturen, att man kan få syn på Skaparen i skapelsen. Men man blir inte frälst genom naturen, man måste ha Jesus till det, säger hon.

Det kan tyckas avlägset idag, men Sonja, som nu helst pratar om tystnaden i skogen och om gudsmöten, var en gång en hipp bloggare. Hon twittrade och bloggade för Nöjesguiden, en storstadstidning med fokus på musik och nöjen. Hon skrev öppet och naket om sitt liv, och hennes inlägg lästes av tusentals.

— Jag tyckte att det var roligt i början, men sedan slutade det att vara lika roligt.

Då hade du en röst som många lyssnade till. Är det något du saknar?

— Nej, tvärtom. Jag tyckte det var jobbigt ju fler följare jag fick. Det var så många som svarade så fort man skrev något, säger hon.

Att hon var framgångsrik på sociala medier gav henne varken lycka eller verklig bekräftelse. Sonja berättar att hon genom hela livet sökte efter något att ty sig till, en grund att stå på.

— Som liten fick jag panik när jag fick höra att inget varar för evigt. Jag försökte att hitta något som faktiskt skulle hålla för evigt, men så fort jag trodde jag hittat det så insåg jag att jag bedrog mig själv, säger hon.

Att vända sig till kyrkan var dock inte aktuellt. Där fanns garanterat inga svar. Hon föreställde sig kyrkor som platser där människor kom samman för att fika och göra snälla saker. Det kanske inte var skadligt, men inte heller intressant.

— Jag trodde att Bibeln bara var en bok skriven av människor. Där fanns regler som skapats för att styra människorna. Några hade kanske varit till nytta förr, men knappast i dag, säger hon.

Hon hade mött kristna, men hon lockades inte av dem. De var varken coola eller häftiga.

— Sedan jag själv blev kristen har jag funderat på varför det är så. Jag tror att det som gör att kristna kan uppfattas som töntiga är att de inte har något skal, inget skydd. De ser så nakna ut. De har inte den hårda ytan som man som icke-kristen gärna byggt upp under flera år, säger hon.

När hennes bästa vän i Stockholm blev kristen fick hon dock möjligheten att på allvar prata om den kristna tron. Hon blev inte så imponerad.

— Jag tyckte det var fint att hon hittat något som gjorde henne glad. Det påverkade mig nog mest att se att hon fått en helt ny trygghet i livet. Men jag var också rädd för att hon var hjärntvättad och jag kunde bli arg på henne. Hon sa att Jesus är vägen, sanningen och livet. Jag tyckte hon var så uppblåst, hur kunde hon säga att hennes tro var bättre än någon annans? säger hon.

Att hon själv kom till tro menar hon beror på att flera pusselbitar föll på plats. Till slut hade hon ingen annan att vända sig till och bad då till Jesus. Efter den dagen för fem år sedan var inget sig likt.

— I början blev det en så skarp linje mellan det gamla och det nya. Jag passade inte in alls bland mina gamla vänner, säger hon.

— Nu har jag landat mer i min tro, jag har blivit tryggare i den. Min familj har också vant sig, de har insett att det inte är en psykos eller en fas i livet.

Genom den kristna tron har hon, till skillnad från allt annat hon prövat, fått en fast grund i livet.

— Det betyder allting att ha den tryggheten. Jag hade inte orkat leva utan den, säger hon.

Ända sedan hon själv blev kristen har hon längtat efter att fler ska göra samma upptäckt. Hon är inte en person som ställer sig på gator och torg för att evangelisera, men hon har fortsatt att höras på sociala medier. Nuförtiden är det dock betydligt färre som gör tummen upp.

— Jag brukar be innan jag postar ett blogginlägg att nu Gud får du se till att de som ska läsa detta hittar det. Då känner jag mig nöjd. Då spelar ingen roll om två stycken läser, säger hon.

Sonja undviker inte kontroversiella ämnen. Få frågor väcker lika starka känslor som abort, men Sonja har skrivit flera inlägg där hon är djupt kritisk till dagens syn på abort.

— Människovärdet är en så stor och central del av den kristna tron. Det förändrade mitt liv när jag förstod att jag är värdefull, inte för att jag uträttat någonting utan för att jag är älskad av Gud. Det är samma sak med ett foster, det är har inte uträttat någonting men är ändå värdefullt i Guds ögon.

Tycker du att kyrkorna är för tysta i abortfrågan?

— Ja, jag förstår inte det. Jag är inte katolik, men jag tycker att den katolska kyrkan har en styrka som är så sammanhållen i den frågan.

Men du tror inte att människor kan stötas bort om kyrkan säger att abort är fel?

— Vi har ju svaret på det också. Det finns alltid förlåtelse, oavsett vad man gjort. Men människor måste också veta vad som är fel. Hur ska man annars kunna be om förlåtelse?

Själv har hon upplevt att det finns vägar till förlåtelse och helande i det egna livet. Hon levde en period åtskild från sin man Joakim och de turades om att ha de två barnen varannan vecka.

— Vi har blivit tillsammans igen och har ett barn till. Och barnen har det mycket tryggare när vi är tillsammans igen. Det är en frukt som jag aldrig jag trodde att jag skulle få uppleva, säger hon.