2019 befann hon sig i norra Irak för att intervjua kristna assyrier som överlevt Islamiska statens terrorvälde. Under resan fick hon höra talas om Patricio Galvéz, morfar till sju föräldra­lösa barn som hölls i lägret al-Hol i Syrien. Beatrice Eriksson tog kontakt med honom och erbjöd sig att hjälpa till. När barnen väl släpptes och togs till Erbil i irakiska Kurdistan var hon en av dem som vårdade dem.

– Den veckan var den mest intensiva i mitt liv. Barnen var väldigt stressade och traumatiserade. Den yngsta hade varit nära döden. Alla var undernärda och sjuka på olika sätt. Den äldsta berättade att han sett båda sina föräldrar dö, säger hon.

Den upplevelsen förändrade hennes liv. Sedan dess har hon kämpat för att alla svenska barn som levt på IS-kontrollerat område ska få komma till Sverige.

– I den kristna tradition som jag lever i så ser jag att om man har en möjlighet att gå in och ta ansvar så ska man också göra det, säger, säger hon.

Efter det att de första barnen kom hem startade hon tillsammans med Patricio Galvéz och dokumentärfilmaren Gorki Glaser-Müller organisationen Repatriate the Children, som är en ideologiskt och religiöst obunden förening.

– Då, i maj 2019, hade vi aldrig kunnat föreställa oss att frågan fortfarande inte skulle vara löst tre år senare, säger hon.

Det senaste året har flera barn kommit hem tillsammans med sina mammor, och alla barn har omhändertagits av sociala myndigheter. Det pågår just nu rättegång mot en mamma som är åtalad för att ha gjort sin son till barnsoldat.

Men det finns åtta svenska barn kvar i fångläger. Enligt Beatrice Eriksson finns det sannolikt utöver dem fler barn som har svenska föräldrar, men där mammorna inte är identifierade av svenska myndigheter. Hon har själv besökt lägret och menar att det inte är en plats som är lämplig för barn.

– Barnen lever väldigt isolerat, de har inte tillgång till världen utanför. De har brist på näringsrik mat, sjukvård och utbildning. En del är födda där och har inte satt sin fot utanför lägret, säger hon.

Beatrice Eriksson är inte naiv vad det gäller IS. Under en period var hon representant för Act Svenska kyrkan i Mellanöstern och då mötte hon många som drabbats av våldet. Hon är tydlig med att alla som begått brott ska straffas. Men hon tror att det är farligt att lämna dessa barn åt sitt öde.

– Det är bekräftat att lägren är en grogrund för radikalisering och att IS rekryterar från lägren, säger hon.

Förstår till exempel kristna som utsatts för Islamiska statens terror ditt engagemang?

– En del anklagar oss för att ta parti för mördarnas barn. Varför hjälper ni inte offrens barn? Vi menar att i väpnade konflikter så är alla barn förlorare. Vad Sverige som internationell aktör behöver göra är ju att åtminstone ta ansvar för sina egna medborgare och säkerställa att inte lämna kvar barn som potentiellt kan användas för att begå nya brott i Syrien. Målet måste vara fred och säkerhet, att inga barn ska behöva växa upp under extremisters våld. 

Alla har inte förståelse för denna inställning.

– Vi har gjort riskbedömningar att det kan finnas hot från islamister men också från höger­extrema. Vi får mota en hel del hat, särskild online, inte bara från extremister utan även från folkvalda politiker, säger hon.

Föreningen har byggt ett nätverk tillsammans med liknande föreningar i andra länder. Man vill arbeta för att länder som Sverige ska ta ett större ansvar för de barn som är kvar i lägren.

– Vi jobbar för att lyfta de papperslösa barnen som finns där och de barn som inte kan återvända till sina länder för att de riskerar tortyr. Jag har haft möte med FN:s utredare som skriver rekommendationer till FN:s råd för mänskliga rättigheter om detta.

Men det måste vara ett enormt motstånd mot att ta emot barn till IS-sympatisörer som inte ens är svenska medborgare?

– Ja, men det finns uppen­bara risker med att låta barn växa upp i den miljön. Efter tio års krig i ­Syrien så behöver omvärlden samlas inte bara kring militära interventioner utan också kring humanitära lösningar.