Det är tre dagar efter storbranden i Ansgariikyrkan i Jönköping.

Lars-Evert Sahlin, känd S-politiker och skolledare i Jönköpings kommun, gick med i församlingen 1957, två år efter att man bröt sig ur Huskvarna missionsförsamling och bildade eget. Han är därmed en av de äldsta medlemmarna. Under flera år var han dess ordförande.

– Min första tanke var att det inte kan vara sant, kyrkan måste återuppstå, säger han från sommarvistet på Öland.

– Jag är väl fortfarande i någon förnekelsefas.

Ansgariikyrkan har liksom alltid stått där. Det är förstås inte sant. Den invigdes 1965 och jag minns de allra första åren som söndagsskolelev i kyrkan. Faktiskt kommer jag ihåg dess föregångare också, som låg mera österut, närmare i Huskvarna, i det som då var ett slags centrum i Vättersnäs med olika affärer. Detta är i dag bortaoch det gamla missionskyrkehuset en pampig privatbostad. Men en skylt högt upp förkunnar vad huset en gång varit – mellan 1910 och 1965. På staket en informationstavla med bilder från det förgångna.

Kyrkan, den nya, ligger – eller snarare låg – strax invid E4 i Vättersnäs ena utkant. Många som susat förbil lär därmed ha sett åtminstone taket av den. I nordväst ser vi Elmias stora mäss- och idrottsområde, i söder Österängens högre hus. Ett bostadsområde som stod färdigt ungefär när kyrkan invigdes.

Placeringen var ingen tillfällighet, utan resultat av en högst medveten strategi: församlingen ville knyta an till Jönköpings nya – och första – miljonprogramsområde. Strax intill kyrkan finns under motorvägen en gångtunnel som förbinder Österängen och Vättersnäs.

Vättersnäs? Bebyggelsen som invid den stora sjöns strand binder ihop Huskvarna och Jönköping, formellt en del av den senare. Inte känt för så mycket om det inte hade varit för Mark Twain. Han tillbringade nämligen förrförra seklets sista sommar här när han och dottern fick vård på inrättning. Twain prisade solnedgångarna över Vättern (”It brings the tears, it is so un­utterably beautiful”) och svor över traktens många flugor. Vid denna tid var detta rena landet.

Vättersnäs mest kända kyrka finns för övrigt heller inte mer: den medeltida Sanda kyrka revs på order av Gustav Vasa och resterna slukades av Vätterns vågor, sjön tippar nämligen över mot söder på grund av landhöjningen. Rysliga berättelser om fynd från den dränkta kyrkogården finns, en av Jonas Love Almqvist (jo, han bodde också ett tag i Vättersnäs): ”fiskar som oftast upp friska dödskallar med de superbaste hvita tänder och till och med hårstrån ännu qvarsittande på skallen”.

Vilka blir minnena av Ansgariikyrkan? Inte ilandflutna skelettdelar förstås. Utan möten, skratt, tårar. Gudstjänst, bön och gemenskap. Ett andligt hem har bokstavligt gått upp i rök. Men församlingen – som alltid hört till Jönköpings mer öppna med brett utbud av både gudstjänster och sekulära program – finns kvar.

– Församlingen är ju inte detsamma som byggnaden, konstaterar Lars-Evert Sahlin.

– Kanske blir detta ett sätt att tänka i nya banor, en ingång till något nytt. ”Kaos är granne med Gud”, citerar han Stagnelius.

Den store diktaren från samma ö där Sahlin grubblar över veckans katastrof.