Ingvar Carlsson om livet nära döden

Tiden tar oss närmare slutdestinationen, även om många av oss helst inte vill tänka på det. Så var det även för Ingvar Carlsson, tills pandemin slog till och han insåg hur nära döden låg och lurade.

Reflekterade över dödens betydelse

– Fick jag viruset skulle jag statistiskt sett troligen inte överleva, som äldre man med hjärtmedicin. Var det alltså min tur nu? Först försökte jag tränga undan tanken. Det gick inte. Då vände han på det och reflekterade över dödens betydelse i sitt liv. Han mindes sin morfars första fru, som dog när hon skulle rädda barn som gått genom isen. En tragedi man sällan talade om i släkten.

– Morfar gifte om sig och fick sju barn till, där ett av dem var min mamma Ida. Så om olyckan inte inträffat hade jag inte funnits. Det fick mig att tänka, på ett filosofiskt plan, hur stor roll både döden och tillfälligheter spelar i våra liv.

Vi ses i Albert Bonniers förlags ­lokaler, hem åt flera välkända författare. Nu även den tidigare statsministern Ingvar Carlsson, som är aktuell med boken I sällskap med döden. Han fick nyligen ryggproblem och har svårt att sitta still längre stunder, ”så ni får ursäkta om jag står upp och svarar ibland”, men i övrigt är det svårt att tro att Ingvar fyller 90 år om ett år.

Kom i kontakt med döden tidigt

Döden är något han kom i kontakt med tidigt, när han som 12-åring fann sin pappa liggandes vid kafferosteriets stora maskin. Pappans liv gick inte att rädda.

– Under skrivandet insåg jag att händelsen påverkat mig mer än jag tidigare förstått. Jag har stora minnesluckor från den här perioden, och gick inte på begravningar i många år efter det.

Han såg ett samband med den ångest han alltid känt över att ­något allvarligt skulle hända de närmaste.

Gjorde mig bättre rustad

– Men så plågsamt som det var att erkänna kom jag även fram till att pappas död också gjorde mig bättre rustad för de svåra ­situationer jag skulle råka på längre fram, som när Olof mördades. Och jag lärde mig tidigt att ta ansvar, med min mamma som föredöme, säger Ingvar.

I boken beskriver han sin mamma som en räddande ängel.

– När jag senare i livet mötte personer som talade om kvinnor som det svagare könet skrattade jag bara. Efter pappas död slog vardagen till direkt, men min mamma var urstark och tog ansvar. Tre veckor senare arbetade hon på textilfabriken, hon jobbade även extra med att städa trappor, förutom att fixa allt hemma. Det är inte för inte som jag 1994 bildade världens första jämställda regering, konstaterar han.

Sågs tidigt som ledargestalt

Kanske var det det tydliga ansvarstagandet som gjorde att Ingvar så tidigt sågs som en ledar­gestalt. Först i scouterna, sedan som SSU-ordförande i Borås, och när han flyttade till Lund för att plugga tillsammans med kär­leken Ingrid valdes han till ord­förande för den socialdemokratiska studentföreningen.

– Jag lärde mig som sagt tidigt att ta ansvar, och tyckte att det var roligt. Jag kände stolthet när jag var uppe på morgonen och skottade snö innan skolan. Jag uträttade saker. Men det är klart att det var ett samspel mellan mig och omgivningen som såg något i mig och valde mig.

Träffade Palme 1956

Han kom att träffa Olof Palme redan 1956. En ung Ingvar fick i uppdrag att möta Olof på tågstationen i Borås, då den senare skulle vara med på SSU-distriktets årskonferens. På promenaden in mot stan påbörjades ett samtal som kom att pågå i 30 år. Olof var inte ens 30 fyllda, men redan statsminister Tage Erlanders närmaste medarbetare. Snart kom de även att fånga upp Ingvar, som nu säger att Erlander blev som en andra pappa, en vägledare.

 Jag hade aldrig haft en tanke på att ta över som statsminister. Den dag Olof slutade med politiken, hade även jag tänkt att gå.

– Utan att Tage själv visste om det lärde han upp två statsministrar till. Sammantaget var vi tre statsministrar i 40 år. Han lärde mig och Olof allt om politik, från de stora ideologiska frågorna till hur det dagliga arbetet skulle skötas, och hur viktigt det var att vara ute i landet och lyssna på människor.

Vad tog du med dig av honom?

– Jag har aldrig träffat någon annan som var så totalt oförstörd av makten. Det är lätt hänt att makt korrumperar, man försöker skaffa sig fördelar, men Tage lärde mig att man i stället ska vara ödmjuk och tacksam inför att man får makt att göra saker.

Utsågs till statsminister

1969 tog Olof Palme över som statsminister, och Ingvar Carlssons utsågs till utbildningsminister. Ja, ”Erlanders pojkar” fortsatte hänga samman. Samtalen och förtroendena dem emellan var många och djupa, på både personlig och politisk nivå – tills den dag då Palme mördades. Man brukar säga att alla svenskar minns var de var och vad de gjorde när nyheten briserade – inte minst Ingvar.

– Det var fredag, jag var trött och gick och lade mig tidigt. ­Efter ungefär en halvtimme ringde ­telefonen. På fredagskvällar brukade det vara berusade typer som ringde och ville läxa upp stats­rådet, så jag svarade lite vresigt hallå. Det var Ulf Dahlsten som sa att Olof Palme hade skjutits på Svea-vägen. Är han död, frågade jag. Ja, det är han, svarade Ulf.

För Ingvar var det två besked i ett: En av hans allra närmaste vänner var död. Och som vice statsminister låg ansvaret för landet nu på honom.

– I taxin in mot stan funderade jag mycket över detta på ett personligt plan, men från det att jag steg ur bilen vid Rosenbad och upptäckte att polisen inte hade säkrat området fick jag ägna mig åt att ta ansvar som officiell person. Jag fick egentligen aldrig möjlighet att bearbeta sorgen.

Vad händer med en sorg när den inte får utrymme att finnas?

– Det finns en lärorik skillnad för mig mellan mordet på Olof och det på Anna Lindh, som också var en djupt tragisk händelse. Anna var en lysande person och politiker, jag är övertygad om att hon annars hade blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Men mordet på Anna klarades upp, vi vet vad som hände, mördaren fångades in och dömdes. Då kan man bearbeta händelsen. Med Olof är det annorlunda, det är svårt att komma till ro med det. Mordet tas upp om och om igen, och det kommer ständigt nya konspirationsteorier, vilket faktiskt är ganska plågsamt. Jag har fortfarande svårt att se bilderna från Sveavägen med blodet på gatan. Det river upp sår.

Men livet stannade inte, tiden fortsatte ticka, och Ingvar Carlsson fick kavla upp ärmarna och ta ansvar. Igen. Precis så som han lärt sig som ung.

– Praktiskt var jag väl förberedd, men mentalt var jag helt oförberedd. Jag hade aldrig haft en tanke på att ta över som statsminister. Den dag Olof slutade med politiken, hade även jag tänkt att gå.

1995, efter nästan tio år som statsminister, bestämde sig Ingvar Carlsson för att avgå.

– Jag har inte ångrat en minut att jag lade det politiska livet bakom mig. Förutom olika uppdrag har vi kunnat resa, åka till fjällen, Gotland och bila i Europa.

Hustrun fick alzheimer

Resandet slutade dock när hans älskade fru Ingrid, som han träffade redan 1956, fick diagnosen alzheimer. Och här kommer han till den riktiga smärtpunkten i boken. Ingvar berättar att han funderade länge innan han bestämde sig för att ha med detta kapitel.

– Vi har alltid haft vårt privatliv för oss själva. Det sista jag vill är att lämna ut henne. Samtidigt tänkte jag att det kanske kan hjälpa någon annan att se lite klarare.

För om Ingvar många gånger i livet mött den plötsliga, brutala döden, följer han nu den långsamma vägen. De första minnesstörningarna ville de båda vifta bort.

– Jag såg, men hade svårt att förlika mig med det, även om jag innerst inne visste vad som pågick. Bättre dagar är det lätt att hoppas, men den här sjukdomen tar inte paus. Den fortsätter ta ifrån människan förmåga efter förmåga. Ibland vilar den på en platå, men sedan tar den fart igen.

Du vittnar om hur ångestfyllt det var att fatta beslutet att ­Ingrid skulle få komma till ett hem. Det var nästan så att du själv gick ­under av oro och sömnbrist ­innan ni bestämde er. ­Varför?

– Jag tror inte jag är ensam om de här känslorna: Förnuftet sa att det var nödvändigt, men det kändes samtidigt som ett svek, för när man väl tar steget över till äldreboendet så kommer personen inte tillbaka hem. Det steget är oerhört svårt att ta, för båda. Men i dag vet jag att det finns en risk med att vänta för länge, för man kan som enskild person aldrig ge den omvårdnad som utbildad personal på boendet kan, kvaliteten på den vården är helt överlägsen.

Men tiden de fått tillsammans sedan Ingrid flyttade har också varit värdefull.

– Vi har fått många fina dagar tillsammans, kunnat gå ut på promenader, sitta på bänken i parken, titta på fåglar och lekande barn och samtalat. Hade du mött oss på en av våra promenader hade du sett ett vanligt, äldre par. Men när vi kommer tillbaka till hemmet säger hon ”vad är det här för hus?”. Och nu är det nog slut på den tiden. Nu är vi inne i en svår period.

Hur känns det för dig?

– Jag har i tio år vetat att det blir värre, så jag är mentalt förberedd. Man kan vända på det och säga att i tio år har vi lyckats klara sjukdomen ganska bra.

Vad tror du händer efter döden?

– Jag tror att det är slutet, jag tror alltså inte att jag kommer att leva vidare på något annat sätt. Men jag vill gärna leva vidare i andras minne.

Du har nu gjort ett slags bokslut över ditt liv. Har det varit ett bra liv?

– Ja, det har det. Ett mycket bra liv.

Vad drömmer du om nu?

– Varje år sätter jag mig på nyårsafton och funderar över året som gått, och på nyårsdagen tänker jag på vad jag vill göra framåt. Det kan vara alltifrån resor till saker jag vill göra annorlunda. Nu för tiden är det av förklarliga skäl inte så vidlyftiga saker. Men jag tror det är viktigt att drömma, planera och ha visioner, ta vara på tiden. Det gör livet roligare att leva.