Den vidunderliga utsikten från bostaden på Bymarken, där Jönköping höjer sig över Vättern, är trolsk.

Inte är det svårt att föreställa sig hur John Bauer hittade inspiration till sina målningar från den trakt och sjö där han en gång skulle gå till botten.

För snart tre månader sedan tog Ulla Svensson sitt sista andetag efter en sex år lång strid mot cancern, i det sista mycket med just denna utsikt som fond.

– Jag är övertygad om att alla böner som människor har bett för oss har hjälpt oss under de här åren. Vi fick sex år tillsammans efter beskedet, det tror jag kanske inte vi fått annars, säger Bertil Svensson.

Vem Bertil Svensson är vet de flesta i svensk frikyrklighet, och i synnerhet de som rör sig i Equmeniakyrkliga kretsar.

Som missionssekreterare i Missionsförbundet och motsvarande post i Equmeniakyrkan under två sekel, samt generalsekreterare på Svenska missionsrådet på 90-talets början är han känd av många.

Det är tydligt i samtalet att det inte är en resa han gjort ensam. Kallet till missionen och pastorstjänsten har hela tiden delats med Ulla, även hon pastor.

– När vi träffades var vi båda redan övertygade om att vi skulle bli missionärer, berättar Bertil som upplevde sitt ”kall” en sen kväll i slutet av 60-talet. Bara något år innan han skulle träffa sin blivande maka och medäventyrare.

– Ja jag har hela tiden återkommit till detta sammanhang när jag så tydligt mötte Jesus. Det var på en så kallad Gospel Night med Berthil Paulson.

Framtiden låg egentligen klar för Bertil, som skulle gå handelshögskolan och sedan ta över pappans firma.

– Jag hade andra möjligheter, men jag kommer ihåg att den kvällen när Paulson predikade så talade han om någonting i stil med att ge hundra procent för Kristus. Jag kände att det talade till mig och jag fylldes av en översvallande känsla som jag nog varken känt förr eller senare, men jag visste att det var i tjänst för Jesus jag skulle arbeta, konstaterar han.

Han stannar upp och funderar en kort stund.

– Vi får inte tappa utmaningen till unga eller för den delen äldre människor. Och ge utrymme i våra kyrkor för människor att möta Jesus. Det är därför jag är så glad över Equmeniakyrkans vision om att mötet med Jesus som förändrar dig, mig och hela världen.

Så blev det hursomhelst. Lyhördheten inför att lyssna på Gud var också något som makan Ulla höll högt.

När hon läste en artikel i Svensk Veckotidning om Portovelo i Ecuador med rubriken ”Vem bryr sig om barnen i Portovelo” en dag vände hon sig om och sa till Bertil: Dit ska vi!

Samtidigt filade Missionskyrkan på att sända missionärer till ett församlinsgsarbete i just Portovelo. Att frågan gick till det unga paret Svensson kom inte som en chock för dem.

– Det har Gud redan berättat att vi ska, kunde jag svara, säger Bertil och skrattar.

Att sorgen finns där är påtaglig. Men lika mycket tacksamhet.

– Man saknar ju väldigt mycket det här att sitta på kvällarna och prata, att dela saker med varandra. Men vi fick våra år att tillsammans bearbeta och samtala mycket. Ulla var tydlig med att jag skulle leva mitt liv och jag känner mig så priviligierad i vad jag fått med henne, inte minst de sex barn och 14 barnbarn som vi har tillsammans.

Flera av dem bor bara ett stenkast från hemmet till Bymarken.

Men är Bymarken hemma för en missionärssjäl?

Inget kunde stoppa de en gång unga makarna att resa till missionslandet som kallade den där gången. Två barn vid sin sida och en på väg flög de till Costa Rica för att lära sig spanska. När lille Andreas sedan var fyra veckor satt de på flyget till Ecuador och Portovelo.

– Vi sa inget till någon, inte ens våra föräldrar om att Ulla var gravid den gången, då hade vi nog inte fått åka iväg, säger Bertil och ler.

Vad skulle du säga om dina egna barn gjorde så?

– Det hade jag inte velat, men jag hade inte kunnat säga någonting.

Portovelo blev början på en tioårsperiod i Ecuador med församlingsbygge, pastorsutbildningar och den en gång tynande församlingen i Portovelo är fortsatt idag en levande församling.

Inget av de samtalsämnen vi diskuterat i den svenssonska soffan med den vackra utsikten, får Bertil att se lyckligare ut.

– Alla skulle egentligen behöva komma ut och göra något år i ett annat land. Man lär sig så mycket och man möter så många fantastiska människor. Den enkelhet och trosvisshet jag mötte hos människorna i Ecuador men också i andra delar av världen senare är bland det som inspirerat mig mest, konstaterar han.

Ett konkret minne är hur han och en representant för det norska missionsförbundet efter diskussioner bestämde sig för att åka ner till Kongo Brazzavile för 22 år sedan, när stora oroligheter drabbat landet och människor flydde huvudstaden.

– Vi fick ta oss till Pointe-Noire (näst största staden i Brazzaville). Precis när vi kommit fram till gamla skolan där så möts vi av hela ledningen för vår samarbetskyrka från Brazzaville som vandrat med barn och till och med församlingskassan 40 mil genom djungeln. Vi får be tillsammans och håller sedan ett tre dagars seminarie ihop som utmynnar i att vi startar en hjälporganisation, ASUdh.

Bertil måste skratta till över det otroliga som skedde mitt i misären.

– Den enorma kraften som fanns där, att de räknade med att Gud är med dem så tydligt. Att vi kunde få spela en liten del i att vi visade konkret för dem att de inte övergavs av sina systerkyrkor är en glädje, konstaterar han.

Historierna är fler än utrymmet i den här artikeln räcker till.

Men det är inte bara enkla och trosvissa människor han mött. Det är också diktatorer och, som han själv säger, ”en del galningar”:

– Assad ville till exempel träffa oss när vi var en kyrklig delegation på plats i Syrien. Ett annat tillfälle är när Kongo Kinshasas dåvarande president Joseph Kabila var i Stockholm. Jag blev kallad till UD som den ende pastorn bland mestadels politiker och affärsfolk. När det var min tur att hälsa på honom såg han att jag hade prästkragen på mig och frågade ”Are you a priest?”:

– ”Yes, svarade jag – Maybe you have some sins to confess?” Kabila och alla andra skrattade och det här skrattar kongoleser jag berättat det för hjärtligt åt. Yes, säger de, han hade många synder att bekänna.

Är det alla dessa möten som gett dig epitetet Equmeniakyrkans Carl Bildt?

– Ha ha, jag vet var du fått det ifrån, Johan Einarsson va (regional kyrkoledare i Öst). Nej det vet jag inte, men man har fått träffa en del personer.

Som den missionsman Bertil är träffade det en tydlig nerv när Equmeniakyrkan föreslogs att dra ner på missionsländer inför kyrkokonferensen. Något som fick bland annat honom att underteckna en debattartikel i Sändaren:

– Det var först och främst angreppssättet jag studsade på. Man ser missionen som en budgetfråga och undrar om vi har råd med missionen, men jag vill vända på det och undra om vi har råd utan missionen. För mig är missionen en grundbult i helheten av vad som gör oss till kyrka och definierar vad vi kan bidra med. Den bredd vi har i vår internationella mission och de kontakterna de ger är något enormt värdefullt som det vore förödande för oss själva om vi skulle förlora.

Den omskrivning till förslag som kyrkostyrelsen nu gjort där fokus lagts på att se över missionsengagemanget och inte antal länder är bättre, menar Svensson.

– Jag är ekonom i grunden så visst förstår jag att man inte kan vara överallt. Men man måste också se att det finns pengar. När vi som minnesgåva för Ulla angav Ecuadormissionen kom det snabbt runt hundratusen kronor öronmärkta för det. Och jag vet inte hur många gånger vi suttit på dåvarande SMK-kansliet på Tegnérgatan och sett människor kliva in för att göra miljondonationer till olika ärenden. Vi måste bara berätta vad vi söker pengar till, konstaterar han entusiastiskt.

Och du själv, ska du ge dig ut på fältet igen tror du?

– Det är klart att man kan sakna livet i missionen. På hösten 2015 var det i princip bestämt att jag och Ulla skulle ut igen, men precis när det var klappat och klart kom cancerbeskedet.

Bertil stannar upp en stund.

– Jag tror att med de kontakter och erfarenheter vi skaffat så kommer jag vilja fortsätta att vara till användning som mentor, eller i de lokala sammanhangen var de än är. Det är där som det viktigaste sker, konstaterar han och avslöjar att han kommer gå in i en tjänst i Alvik under hösten som vikarierande Afrikasamordnare.

Kallet består. En gång för Ulla och Bertil. Nu för Bertil ensam.

I deras vigselringar står Matteus 6:33 ingraverat. I bröllopsgåva fick de en bonad på samma tema.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.

– Så har vi försökt leva, jag och Ulla.

Bertil andas sorg och tacksamhet i samma andetag. Ulla har sprungit klart sitt livslopp. Allt har förändrats igen. Men det är inte samma sak som att livet, eller det gemensamma kallet, är slut.