För många har har det blivit en rutin att följa Emanuel Karlstens rapportering om pandemin. Sakligt och lättförståeligt har han informerat om utvecklingen, men han har också gjort betydande avslöjanden, som att regeringen ändrade skrivningar på hemsidan om vilken strategi man egentligen följt för att hantera smittspridningen.

Emanuel Karlsten intresserade sig redan i pandemins inledning för viruset och dess effekter.

– Något som jag insåg tidigt var att det är svårt att dra säkra slutsatser. De som gjorde det hamnade ofta fel. Den insikten gav ­ödmjukhet, säger han.

Han har noga följt regeringens och myndigheternas hantering av pandemin och menar att den kan delas in i olika faser. I den första hade myndigheterna huvudrollen och initiativet, det var Folkhälsomyndigheternas presskonferenser som var centrala i informationsflödet.

Under hösten 2020 tog dock regeringen ett kliv ut ur skuggan och det blev tydligare att ansvariga ministrar fattade avgörande beslut.

– Det finns något positivt med ett samhälle där tilliten till myndigheter är hög. Det skapar en balans mellan politikers nyckfulla beslut och myndighetsexpertis som nog varit bra för Sverige, säger han.

Han menar samtidigt att pandemin tydliggjort problem som finns i det svenska systemet. Den relativt decentraliserade vården i Sverige, med flera regioner, har försvårat krishanteringen.

– När det har behövts pekas med hela handen så har det inte fungerat, säger han.

Att så många svenskar dött av ­viruset är förstås en tragedi. Men utöver hur sjukdomen påverkat människors hälsa så tror han också den är ett hot mot ­själva samhällskroppen. Frågan om hur viruset, och inte minst ­vaccinet, ska hanteras har skapat mot­sättningar mellan människor och vissa har förlorat förtroende för myndigheter och ­politiker.

Undersökningar som utförts av SOM-institutet i Göteborg visar att svenskarna generellt har fortsatt stort förtroende för myndigheter, men att de som är lågutbildade, har låg inkomst eller som har rötter utomlands i högre utsträckning har förlorat förtroende för Folkhälsomyndigheten och för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

– Vissa grupper upplever att samhället sviker dem. Det gäller inte bara vaccinet, utan även andra frågor. Men det är så lätt att majoriteten stämplar minoriteter som idioter och det drar isär oss, säger han.

Emanuel Karlsten skulle önska att alla reflekterade över hur de bemöter meningsmotståndare, både ansikte mot ansikte och på sociala medier. Att sprida förakt för dem som tänker annorlunda tror han inte är en framkomlig väg.

– Jag kan känna igen processen från hur jag fungerade tidigare i mitt liv. När jag diskuterade med andra om religion så blev min egen tro allt starkare eftersom jag letade fler och fler argument för den. Det är vad som händer nu med de som är skeptiska till vaccin. De knuffas allt längre bort, letar upp egna argument och blir alltmer övertygade, säger han.

Att människor är oroliga och har frågor betyder inte att de är övertygade vaccinmotståndare, menar han.

– Hur hittar man en ingång till dem utan att de känner sig dumma? Jag tror egentligen det inte handlar så mycket om att komma med fakta utan att respektera deras känslor. Oron är reell. Den kan man bemöta och erkänna att man själv kan ha, säger han.

Han kan också förstå att det finns en opposition mot kraven på vaccinationsbevis och mot restriktiva riktlinjer. Han hade gärna önskat en mer livaktig debatt kring hur mycket politiker och myndigheter får snäva in människors liv i ett demokratiskt land.

– Pandemilagen har verkligen flyttat fram positionerna för politikerna, och det har inte alls diskuterats tillräckligt. Det har inte heller diskuterats vilket intrång vaccinpassen är i privatlivet. Vad innebär det för religionsfriheten när man måste visa vaccinpass för att gå på gudstjänst? ­säger han.