Sedan en polisman sköts till döds i det våldsbelastade området Biskopsgården utanför Göteborg har ett intensivt krishanteringsarbetet pågått , bland annat i samverkan Kyrka-polis, som Sändaren skrev om i nummer 28/29.

Sida vid sida med det arbetet jobbar Equmeniakyrkans församlingsplanteringar vidare.

– Vi vill finnas med i vardagen. Att det finns en närvaro som inte kommer från polis, kommun eller säkerhetstjänst betyder oerhört mycket för dem som bor i utsatta områden säger Rickard Lundgren, samordnare för församlingsgrundande arbete i Equmeniakyrkan.

Församlingsplanteringen i Biskopsgården drivs sedan sommaren 2020 av pionjärpastor Felix Linnell.

Precis som de övriga Sändaren talat med är han mindre orolig för våldet än för vad coronan orsakat.

För risken är att det idoga arbete som lagts ner i Biskopsgården slagits sönder, inte av våld eller misstänksamhet, utan av viruset.

– Precis i början av förra sommaren hade vi träffat nya människor och kommit igång och börjat växa, och så blev det tvärstopp, berättar exempelvis Simon Lundgren, som var pionjärpastor i Biskopsgården vid starten år 2018.

Men våldet växer, även om Simon själv aldrig varit med om något obehagligt, utom en gång då han faktiskt såg en kille bli ihjälskjuten

– Det var verkligen en djupt tragisk händelse, precis som polisskjutningen nu, men den ledde inte till att jag blev orolig för egen del. Däremot är det viktigt med lagar och regler. Så att vi skyddar oss själva och alla vanliga människor som bor i Biskopsgården.

– Ja det är klart att Biskopsgården är ett svårt område i säkerhetshänseende, säger Felix Linnell.

– I en sån miljö är det ännu viktigare att sprida ljus. Men också att tänka igenom det vi gör en extra gång. En del människor är rädda och tycker det är jobbigt att bo här. Men de allra flesta är bara trötta och lessa på våldet.

Rickard Lundberg säger att man inte har något specifikt säkerhetstänk i de planteringar Equmeniakyrkan startat i utsatta områden som Bergsjön i Göteborg, Hageby i Norrköping, Vivalla i Örebro och Rosengård i Malmö.

Han berättar att Equmeniakyrkan, och tidigare Missionskyrkan, sammanlagt har tolv års erfarenhet av att arbeta i utsatta stadsdelar och att de som jobbar i sådana här stadsdelar är väl förberedda.

– De flesta har tidigare erfarenheter av mission, och har bott eller arbetat i sådana här områden, i Sverige eller utomlands. De vet vilka försiktighetsåtgärder som behöver iakttas, som exempelvis att sluta så alla hinner hem i tid på kvällen.

– Vi vill göra vår värld bättre, och det konceptet kan till och med locka gängkriminella, även om vi inte är så naiva att vi medvetet försöker nå dem. Istället arbetar vi för att hitta stadgade medborgare och familjer. Att vi finns och arbetar i området ger respekt.

Många som jobbar i församlingsplanteringen i Biskopsgården är unga vuxna på ungefär
25 år.

– Det är en fördel eftersom de lättare smälter in. När människor som jag, som är i 50-årsåldern, börjar vandra omkring i ett sånt här område misstänks man lätt för att vara civilpolis.

Men just nu går arbetet på sparlåga på grund av Covid 19.

– Det är inte lätt att mitt under en pandemi ha ett jobb där man ska möta människor suckar Felix Linnell och berättar att det generellt är lätt att prata religion i
Biskopsgården. Det är många som både vill lyssna och dela med sig av sina egna erfarenheter.

Men under det senaste året har planteringen istället fått koncentrera sig på dem som redan finns med i verksamheten.

– Vi har fått hålla möten med max åtta personer och utomhus. Ofta har vi promenerat genom centrum under tiden för att hålla värmen. För övrigt har i träffats på Zoom.

– Hur många människor vi förlorat under det här året, vet jag inte, men jag tror vi har ett
litet bortfall. Vi får väl se när restriktionerna släpper och folk får vaccin.

– Vi hade väl ett nätverk på 25 personer, med en 6-7 olika nationaliteter, berättar Simon. Det var så roligt att se hur människor från olika kulturer kunde koppla till varann. Människor fick komma till tro, det var en spännande utveckling som jag bara kan hoppas finns kvar nu.

– För det integrationsarbete vi genomför i Biskopsgården behövs verkligen, det är mycket segregerat och även om de boende där gärna knyter an till svenskar så tar det tid.

Att man överhuvudtaget ska jobba i utsatta områden, med fara för liv och lem tycker Simon Lundgren är självklart.

– Jag tänker på Jesusordet om ljuset som lyser i mörkret. Det innebär att ju tuffare ett område är, desto klarare måste ljuset lysa. Jag vill gärna se ett område som det här förvandlas och jag tänker att vi gör det tillsammans
med dem som bor här. För jag har nöd för människor i hopplöshet. För utsatta människor. Vi är alla värda en andra chans.