Tungomålstal, Guds eget språk eller en religiös masspsykos?

Tungotal i Bibelns tid 
Om vi börjar med Bibeln skrivs det i Första Korinthierbrevet 12:10 att ”nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal”. I Markusevangeliet 16:17 fördjupas detta när Jesus själv berättar att ”tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål”. Detta har av många troende kristna, inte minst de karismatiska tagits som inteckning på att tungomålet som vi känner det har sin rot hos Kristus själv. Däremot är det först vid pingsten som lärjungarna själva får stifta konkret bekantskap med tungomålet. Genom Apostlagärningarna 2 läser vi att ”när pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem”. Tungomålstalet tycks alltså få sin kraft ur Kristus men förmedlas genom Anden. 

När tungomålet kom till Sverige 
Högljutt tungotal spreds i Sverige först genom karismatiska gudstjänstmiljöer under 1960-och 1970-talen och med Trosrörelsens framväxt under 1980-talet. Men redan 1907 visste Dagens Nyheter att på förstasidan berätta att Sveriges första tungomålstalande skett i metodistkyrkan St Paul i Stockholm. I dag förekommer tungomålstalet främst inom Pingströrelsen, Vineyard, Trosrörelsen och Evangeliska Frikyrkan. I somliga församlingar påstods tungomålet vara ett befintligt språk som man själv inte kunde annat än med Andes kraft. Andra menade att tungotalet snarare var ett gudomligt bönespråk, fjärran från mänskliga språkgränser. Samma sak gällde huruvida man kunde lära sig att tala i tungor. Någon menade att tungomålet kommer över dig och uppfyller dig från ovan medan andra tänkte att man genom övning och genom att våga släppa kontrollen kunde komma i språkskola med Gud själv. I församlingar där tungotalet är vanligt beskrivs det ofta som en av de andliga nådegåvorna. Där tungomålet har stort utrymme ses det ofta som det mest påtagliga beviset för att en människa blivit frälst eller andedöpt, som det också kallas inom Pingströrelsen. Genom bönebrus ber deltagarna sittandes och ståendes i tungor och tungotalet kunde sedan tolkas till modersmålet av antingen de talande själva eller av någon annan i församlingen med gåvan att översätta. 

Ett kärleksspråk med Gud? 
Jag ringer upp en vän och gammal kursare från teologen som jag vet talar i tungor. Jag vill fråga vad tungomål egentligen innebär och betyder för honom. Han berättar att tungomål fungerar ungefär som när man uttrycker sin kärlek för sin partner och en varm känsla sprids i kroppen. På samma sätt slår en kärlekston an i hela hans kropp när han får tala med Gud på deras egna språk. Han varken leviterar eller får några storslagna visioner om framtiden under tungomålet. Istället är det ett lågmält kärleksspråk mellan honom och hans Gud.  

Kanske skulle hans beskrivning kunna förklara tungomålet som ett språk mellan Den Helige Ande och hans egna innersta röst och längtan. Kanske är det vad Paulus i Romarbrevet 8:26-27 beskriver som ett ”rop utan ord”?

Språk utan grammatik 
Men om tungomål skulle vara ett rop utan ord är det också ett språk utan grammatik. Likheterna med redan kända språk anses av många lingvister vara både ytliga och slumpmässiga men framför allt har tungomålet inte den grammatik och inre struktur som ett riktigt språk förväntas ha. I en doktorsavhandling skriven av Ulrik Josefsson läser jag hur Pingströrelsens tidiga mission kan förklara tungomålet. Genom såväl mission som migration ställdes pingstvännerna inför en mängd främmande språk. Josefsson menar att tungomålstalet därför kan ses som en omedveten bearbetning och upprepning av alla dessa språkintryck. Han menar samtidigt att tungomålets utbredning i just pingst-och andra karismatiska samfund har sin rot i Bibelläsning och en vilja att efterlikna de första kristna församlingarna. Ytterligare en förklaring var att pingst gärna såg sig som en motvikt till de liberalteologiska strömningar som försökte förklara Jesus underverk med naturvetenskapliga metoder och betona den historiska och mänskliga Jesus. Man ville helt enkelt betona och lyfta upp det övernaturliga. 

Eller bara galenskap? 
Nils G Holm är professor i religionspsykologi vid Åbo Akademi och har fördjupat sig kring språkfenomenet tungomålstal eller som det heter glossolali. Han konstaterar att tungotalet som regel är uppbyggt på korta och upprepade stavelser men han har också funnit ett antal låneord från andra språk och att vokaler är klart överrepresenterade framför konsonanter. 

Men om vi tänker oss ett lite gammaldags pingstmöte eller bönebrus hos Livets Ord kan man lätt få känslan av en masspsykos. Människor med febrig talar i tungor medan andra, med flackande blick faller till marken i extas under ledning av någon karismatisk pastor uppe på scen. Och visst finns det många exempel på hur människor farit illa i en sådan miljö, inte minst se som längtat men inte fått tungotalets gåva och därmed sett sig själva som mindre kristna eller mindre lyckade. Men religionspsykologen Nils G Holm har i sina studier inte märkt några tecken på psykisk ohälsa bland tungotalare, något som också bekräftats vid en omfattande undersökning vid Welsh National Centre for Religious Education. 

Kanske är det en kollektiv och kulturell överenskommelse, kanske är det något allvarligt fel. Eller så är det helt enkelt ett av många sätt för Gud att prata med sin skapelse och få någon typ av svar. Oavsett vilket är det ett intressant fenomen i både då-och nutid.