Älskar Gud alla barn? I Sveriges television sänds nu programserien ”Gud som haver barnen kär” som fokuserar på de mörka sidor som kan finnas i religiösa miljöer. Unga vuxna berättar hur undervisning och upplevelser skapade rädslor och ångest under barndomen, problem som de i flera fall fortfarande brottas med. De berättar om hur skräcken för demoner gett dem sömnproblem, hur undervisning om helvetet skapat fruktan och hur synen på homosexualitet och sex tvingat dem att kämpa med sin identitet.

Störst utrymme i programmet får de som växt upp inom Jehovas vittnen och islam, men även kristna rörelser som Pingstkyrkan och EFS får hård kritik. Två mammor får beskriva hur de ångrar att de lät sina barn växa upp inom Jehovas vittnen respektive pingströrelsen. Det ges inga andra, ljusare bilder av religiösa miljöer och samfunden ges inte heller tillfälle att svara på den hårda kritiken. Journalisten Anna Lindman är också tydlig med att dessa program är tillägnade de som skadats, och att det är många som gjort det.

Programmet har fått många reaktioner. Sofia Camnerin, som är generalsekretare för Sveriges kristna råd, drar paralleller till metoo-rörelsen, då främst kvinnor vittnade om övergrepp och sexuella trakasserier.

— Det är som med alla sådana här processer att man ska ha stor respekt för när offren talar. Det är väldigt viktigt att lyssna när de som skadats får komma till tals, säger hon.

Samtidigt hoppas hon att programserien inte leder till mer beröringsskräck för religion, något som hon ser i andra delar av samhället.

— Vi har till exempel förslaget från regeringen om att förbjuda religiösa friskolor, det dras åt på olika håll. Därför är det viktigt att bredda samtalet om religion, säger hon.

säger hon.

EFS är ett av de sammanhang som pekas ut . En ung kvinna berättar hur undervisningen skrämde henne på djupet. Missionsföreståndare Kerstin Oderhem skriver till Sändaren att det är otroligt sorgligt.

— Att hon som barn inte fick med sig en trygghet i tron utan istället rädsla, det är hemskt. Det är uppenbart att människor också i EFS precis som i alla sammanhang, religiösa som icke religiösa kan fara illa i enskilda situationer. Vi tar den berättelsen på stort allvar.

Hur ser ni på att ni inte fick bemöta kritiken i programmet?

– Ibland måste berättelser bara få berättas. Man måste få tala om det som man varit med om oemotsagd, så jag tänker att de berättelserna måste få ha sin plats i det offentliga rummet, säger hon.

— Det jag funderar på är den större berättelsen som berättas i Sverige om religionens roll. Det finns en stor okunskap om kyrkan och och det goda som trots allt sker. Eftersom vår tid redan är så polariserad riskerar en ensidig berättelse att spä på den polariseringen. Missförhållanden behöver belysas samtidigt som det som är gott också behöver berättas. Media har en stor uppgift att hjälpa samhället att inte slitas isär.

Equmeniakyrkan nämns inte i serien, men Equmenias generalsekretare Carin Dernulf tror ändå att man kan komma att påverkas.

— Eftersom många idag inte har så bra koll på kyrkan är det lätt hänt att alla dras över samma kam. I mötet med barn och föräldrar som undrar vad vi står för tycker jag att det är en styrka att kunna hänvisa till Equmenias värderingar.  Där står det bland annat att vi vill ge möjlighet att erfara Guds närhet, kärlek och godhet och på ett respektfullt sätt ge utrymme att forma sin väg i tro och liv.

Carin Dernulf blev bedrövad när hon såg serien och hörde berättelserna.

— Även om det finns mycket goda berättelser om att växa upp i ett kristet sammanhang behöver kyrkan i bred bemärkelse verkligen lyssna på de berättelser som nu kommer fram, ta dem på allvar och fundera på hur vi arbetar med de här frågorna i våra olika sammanhang.

Sanja Nilsson är religionsvetare vid Malmö universitet som har forskat om barn i nya religösa rörelser, bland annat de som växte upp i pingstförsamlingen i Knutby. Hon menar att programserien väl skildrar den spänning som barn i religiösa miljöer kan leva med. De kan slitas mellan åtminstone två världar: den religiösa sfären med familjen, kyrkan och vännerna där, och den sekulära med skolan och vänner utanför den religiösa miljön.

— Det kan bli en väldigt stor klyfta mellan det som är mainstream i samhället och det som man får med sig hemifrån, till exempel vad det gäller synen på sexualitet. Jag skulle önska att det fanns sammanhang för dessa barn där de mer kunde få ventilera sina tankar, säger hon.

Hon har mött många människor som lämnat sin religiösa uppväxtmiljö. Något som är vanligt i deras berättelser är hur de levt med rädslan för gudomliga straff under barndomen.

— Om en kyrka tror att detta är sant så förstår jag att man inte ändrar teologin. Men man borde kunna åldersanpassa sin undervisning mer, det gör vi ju på andra områden. Om man avvaktar några år innan man presenterar dessa tankar så tror jag att barnen skulle må bättre, säger hon.