Kyrkan som växer ihop – och vänder sig utåt

Mindre fokus på struktur och mer på handling. Mindre samfundsgränser och mer gemensam riktning. När Daniel Berner spanar framåt ser han en kyrka som tvingas närmare varandra – och ut i samhället.

Det finns en bild som återkommer när Daniel Berner talar om framtidens kyrka: inte fler hus – utan ett hus med många rum.

– Om jag skulle vakna upp på natten och vara riktigt glad i drömmen så skulle jag vilja se en mer enad kyrka. Jag tycker jag ser lite tendenser till det, kanske i den yngre generationen, där de gamla samfundsgränserna inte är så hårda. På en ort är det här Guds rike, här är Guds folk som älskar Jesus, och tillsammans gör man någonting – även om man har olika doptraditioner eller syn på vissa frågor.

Han är ny i rollen som regionsamordnare i Equmenia region öst, med erfarenhet från flera samfund. Det ger honom ett annat perspektiv på kyrkans framtid.

– Jag tycker man ser det när man möter unga på konferenser och läger. De vet knappt vilket samfund de tillhör. Det här är min kyrka, säger de. Och det blir en icke-fråga. De bär med sig det i sitt DNA, och då är frågan vad jag som äldre gör av det.

En kyrka – på riktigt

För Daniel Berner handlar det inte bara om samarbete, utan om något mer genomgripande.

– Ibland säger vi att vi kompletterar varandra, men jag undrar om det inte också kan vara en ursäkt för att inte våga hela vägen. Om Jesus är vårt förenande nav – ska vi då våga ta det fullt ut?

Han ser framför sig en kyrka där bredden inte är ett problem, utan en tillgång.

– Jag skulle vilja se en kyrka där allt ryms. Där någon finner Gud i stillheten vid ett ljus, och någon annan i lovsången och tungotalet. Att vi möts mitt i det, med hela Guds rike samlat. Den bredden tror jag vi kommer ha i morgondagens församling.

Samtidigt finns en konkret dimension som inte går att bortse ifrån.

– Jag har varit i en församling där vi tittade på hur ofta kyrkolokalen används, och det var några få procent av veckan. Den står där, värms upp och är tom. Tänk om vi på en ort med tre kyrkor skulle kunna enas om ett gemensamt vardagsrum. Hur mycket resurser skulle vi få loss? Hur mycket mission och socialt arbete skulle vi kunna göra då?

Daniel Berner

När handlingen blir predikan

När samtalet rör sig mot kyrkans uppdrag utåt skärper Daniel Berner tonen.

– Har vi inte predikat tillräckligt med ord? Vi utbildar oss i åratal för att bli duktiga på att formulera våra tre punkter. Men jag undrar om vi missar något. Kan inte morgondagens kyrka vara händer och fötter i predikan istället, och kanske lite tystare i orden?

Han utvecklar resonemanget:

– Jag säger inte att vi ska sluta predika, men Jesus förkunnade ofta utifrån det som hände. Det var handlingar, möten, situationer. Vi kanske predikar utan det där idag. Tänk om det istället är i det diakonala, i mötet med människor, som evangeliet blir synligt – och där orden får växa fram.

I hans bild av framtiden får kyrkan en tydligare roll i samhället.

– Vi ser redan nu signaler om att det offentliga inte kommer klara välfärden som tidigare. Då får kyrkan en jätteroll. Vi kan välja att känna oss utnyttjade – eller se det som ett fönster. Att på riktigt visa evangeliet med händer och fötter. Det kan handla om allt från att ta en promenad med en äldre till att hjälpa barn i ensamhushåll.

Enhet genom nöd

Men vägen dit går inte via snabba beslut, menar Berner.

– Jag tror inte det här ska klubbas fram på konferenser. Det måste växa inifrån, i respekt och i brustna hjärtan. Och kanske är det nöden som driver fram det.

Han återkommer till erfarenheter från flyktingmottagande och pandemi.

– I sådana lägen suddas gränserna ut. Då gör man det som behövs. Man krokar arm med andra församlingar för att man måste. Tänk om det är där det börjar – att vi drivs till enhet.

Samtidigt ser han också andra strömningar.

– Det blåser också hårdare vindar. Polarisering finns, och den tror jag kommer finnas kvar. Men jag skulle tycka det var sorgligt om det som handlar om att komma samman kallas liberalt. För mig är det det äkta. Jesus bad ju att vi skulle vara ett.

En annan sorts väckelse

När samtalet landar i väckelsebegreppet är Daniel Berner både personlig och självkritisk.

– Jag är ju själv frälst i tältmöten och älskar den atmosfären. Men jag tror inte det är där morgondagens människa kommer till tro. Då blir det mer nostalgi för vår skull än något som når nya människor.

I stället pekar han mot en annan väg.

– Väckelsen börjar när vi som kyrka är Jesu händer och fötter i vår samtid. När vi finns där i det som är människors liv. Då tror jag att Gud blir stor i mötet, och att människor upptäcker tron nästan i det tysta.

Och kanske är det där hans vision till sist landar – inte i strukturer, utan i relationer.

– Tänk om vi bara får sudda den där tonen där vi delar upp varandra. Och i stället ser att vi faktiskt hör ihop.


Lyssna till podden här (avsnitt 12)

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

Domen kom; nu fortsätter kyrkans viktiga arbete

När en pastor döms för barnpornografibrott är det lätt att andas ut. Rättsstaten har gjort sitt, kapitlet är stängt. Men för de barn som finns i materialet är ingenting stängt. Och för kyrkan som rörelse återstår det viktigare arbetet.

Mellan hägg och syren – en tid för bön

Häggen blommar och syrenen doftar. Det är dags att stänga, så gott det går, och vända sinnet mot något större. Kyrkan världen över befinner sig i en av årets mest intensiva bönetider – och vi är inbjudna att vara med.

Robban Tjernberg: ”Kyrkan behöver hålla fast vid sitt centrum”

När samfundsgränserna blir allt mindre självklara tror Robban Tjernberg att kyrkans framtid ligger i större enhet, djupare generositet och ett tydligare fokus på det gemensamma centrumet: Jesus Kristus.

Varje generation gör upp med sina egna normer

Frikyrklighetens syn på alkohol har förändrats kraftigt. Men kanske säger diskussionen minst lika mycket om generationsmönster som om alkoholen i sig. Varje generation tycks behöva göra upp med sina egna normer – och låta andra göra detsamma.