Pontius Pilatus beslutar att låta folket få vad de har krävt: Barabbas släpps medan Jesus gisslas. En krona av törne binds samman och sätts på hans huvud, och de klär honom i en röd mantel. Förnedringen vet inga gränser. Sonen, den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen genom vilken allt i himlen och på jorden skapats, töms på allt.
Pilatus låter prygla Jesus. Soldaterna använder läderremmar med inflätade kulor och benbitar. Under prygeln gick fångars rygg ibland sönder så att ryggraden blottades, och många dog redan där. Jesus har nu drabbats av blodförlust, och hans tillstånd är kritiskt.
Jesus döms till korsfästelse. Det var en avrättningsmetod som uppfanns av fenicierna. Olika avrättningsmetoder hade använts tidigare i Romarriket: Man hade dödat människor med spjut, kokat dem i olja, strypt, dränkt, bränt… Felet med samtliga metoder var att de gick för fort. Att hitta ett så långsamt sätt som möjligt att ta livet av folk var målet. Avrättningarna av brottslingar skulle nämligen verka avskräckande.
Korsen stod längs med de stora vägarna så att alla kunde se, och de korsfästa kunde hållas vid liv i flera dagar. Under romarna utvecklades korsfästelsen så att man hade full kontroll på förloppet, och så småningom ändrade man på metoden så att offret dog efter några timmar. Det gällde att hålla intresset vid liv. Detta var underhållning.
Nu är pålen på plats, och Jesus bär tvärbjälken över axlarna. Väl framme vid skalleplatsen – Golgata – spikas han fast i handlederna. Medianusverven krossas, och korset reses. Båda axlarna går då ur led, och Jesu armar blir ungefär 15 cm längre än vanligt.
De flesta anhängare har flytt och följer dramat på avstånd men några kvinnor står vid korset, tillsammans med lärjungen Johannes. Det är han som så småningom kommer att kalla sig själv »den lärjunge som Jesus älskade«. Möjligen finns det ett samband. Han är bländad för resten av livet av vad han sett på den där kullen.
En korsfäst människa dör genom kvävning. För varje andetag Jesus tar måste han ta spjärn med fötterna och resa sig något. Eftersom fötterna är fastspikade är det ohyggligt plågsamt.
Jesus ber för dem som satt honom där. Aldrig har väl någons undervisning strukits under med så tjocka streck: »Be för dem som förföljer er«. Det lät som ett orimligt krav, men här praktiserar han vad han lärt.
Plötsligt ropar Jesus: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Bönen är hämtad från Psaltaren. Gång på gång har Jesus bjudit in människor i en innerlig bönegemenskap med Fadern: »Abba, Fader!« Nu är det som att något främmande har dragit in i den fullkomliga gemenskapen mellan Fadern och Sonen. »Gud gjorde honom till ett med synden«, skriver Paulus, och det är som att människans främlingskap också drabbar Jesus. Synden gör oss till främlingar för Gud.
I Gamla testamentet används en bock som får bära folkets synder ut i öknen. Alla begär, äktenskapsbrott, lögner, svek och mord läggs på bocken, på syndabocken. Djuret förs sedan ut i öknen. »Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen.«1 Nu skriker Jesus ut sin ensamhet. Han är syndabocken; övergiven, utdriven och smittad av främlingskap. Synden, mörkret, djävulskapen och fiendskapen har nu flyttat in i den pryglade mannen på pålen. Så här ser synden ut. Och samtidigt: Så här ser kärlekens innersta väsen ut.
Det är som att korset står som en gammaldags balansvåg för hela världen att beskåda. Vid korset vägs våra liv, våra ansträngningar, våra tappra försök att leva för andra än oss själva, vår önskan att bryta självcentreringen. Vid korset väger vi för lätt. Där är alla människor skuldsatta och smittade av synden, och ingen går fri. Trots alla moraliska framsteg, tekniska landvinningar, politiska överenskommelser, mänskliga segrar och imponerande nobelpris väger vi för lätt. Det är här vi anar syndens och bortvändhetens brutala konsekvenser: Övergiven, ensam.
Jesus har talat om att han framöver skulle upphöjas, och nu har det skett. Inte på en tron av guld, utan på ett kors av trä. Här kröns härlighetens konung, här bestiger smärtornas man sin tron. Paulus påstår långt senare, i ett brev till de kristna i Kolossai, att Gud just här, just nu på detta kors, drar ett streck över hela mänsklighetens skuldebrev. Det är inte bara överstruket, utan utplånat då det spikas fast på korset.2
Denna världens härskare drivs ut på det där korset, har Jesus tidigare hävdat. Paulus är inne på samma spår: Härskarna och makterna avväpnades, och Gud utsatte dem för allas förakt när han triumferade över dem genom Kristus. Tanken svindlar. Jesus, föraktad och hånad i Herodes palats, vrider vapnen ur makternas händer, utsätter dem för allas förakt genom att utsättas för föraktet!
Nu är det fullbordat. Räddningsaktionen som beslutades redan innan världens skapelse når här sin kulmen. Gud har blivit människa, och Gud har gett upp andan. Det spelar roll hur en människa dör. Strax innan Jesus dör lämnar han sin ande i Faderns händer. Han ber med Psalm 31 i Psaltaren, och Livet dör.
Allt hade skapats genom honom och till honom, allt i himlen och allt på jorden. Nu ger han upp andan, och det får hela skapelsen att klä sig i sorgflor. Solen går i moln. Det blir mörkt på himlen, och jorden skälver. Det är som om hela skapelsen drar efter andan. Det som inte kunde hända har just hänt. Ordet, själv Gud och alltid nära Fadern, har slutat andas. Döden, denna mänsklighetens yttersta fiende, driver sin lans in i Jesus, och allt är över.
Jesus dör hellre än att döda. Han ger sitt liv där andra tar liv. Han påstår att han har makten att ge sitt liv, vilket är ett märkligt anspråk. Det är som att han demonstrerar sin yttersta makt genom att avstå den. Den amerikanske pastorn och teologen Greg Boyd skriver: »När Gud spänner sin allsmäktiga muskel ser det inte ut som Rambo eller Terminator — det ser ut som Golgata!«3
Gud döljer sig inte på korset som rests på Golgata kulle. Det här är den han är. »Jesus is what God has to say«, skriver Brian Zahnd i sin fantastiska bok The Wood Between the Worlds.
Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att en hurtfrisk gudstjänstledare avslutar skärtorsdagens eller långfredagens gudstjänst med att säga: »Kom ihåg att detta inte är slutet. På söndag vänder det!«
Få saker gör mig så bedrövad som det. Vi behöver finnas i långfredagens händelser, och vår klåda och flykt därifrån avslöjar oss. I smärtan, mörkret, döden och förlusten kryper de stora frågorna inpå oss. Peter Halldorf skriver om kvinnorna som förbereder kryddorna i stillhet under lördagen:
»Alla ord om uppståndelse är för dem denna dag obegripliga, omöjliga, overkliga. Gud är ju bevisligen död. Vi kan ju själva se hans grav! Påskaftonen, när Jesus vilar i graven och kyrkan firar sin Stora sabbat, är ett av det heliga årets största trosprov. Om vi vågar vara sanna mot den här dagen hjälper vi varandra att inte fly tvivlen och förtränga smärtan när våra existentiella och andliga påskaftnar sluter sig om oss. Den kyrka som sjunger segersånger på påskafton har redan anträtt förnekelsens väg. Men hon vet det inte.«4
Nu är allt över. All undervisning, alla tecken på himmelrike, all försmak av fullkomlighet och all dynamisk folkrörelse slutade i förintelse och förnedring. Idag måste frågan få väckas: Lever vi för en illusion? Är allt egentligen bara en bluff?
Under lördagen hänger frågorna i luften.
