Kvinnorna vaknar tidigt denna påskdagsmorgon. Det är knappt gryning, och de beger sig till graven med kryddorna och oljorna de har förberett. Men när Maria, Maria och Salome kommer fram är det något som inte stämmer. Stenen är bortrullad, och de rusar därifrån. Texterna drar delvis åt olika håll, detaljerna är synbart motsägelsefulla, vilket är typiskt för det icke tillrättalagda. I skarpa lägen när hjärtat rusar kan detaljerna skifta, men i stort har alla varit med om samma sak.
Änglarna säger: »Han är inte här.« Den allestädes närvarande, Gud som inte kan stängas ute, som finns precis överallt, på varenda plats i hela kosmos, om honom sägs det: »Han är inte här.«
Kvinnorna skyndar sig till Petrus för att berätta: »De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.« Då springer de: Petrus, svikaren som på några få ögonblick bränt sönder allt, och hans vän Johannes, lärjungen som dröjt vid korset. En var kvar till slutet, en fegade ur. Nu springer de. Det står att de går in i graven, och de tror.
Graven är tom, men det är en sak som förbryllar. Varför är stenen bortrullad? Vi vet av andra scener i berättelsen att den uppståndne Jesus plötsligt dyker upp trots reglade dörrar och murade stenhus. Hur kommer det sig att stenen inte ligger kvar? Jag anar att det inte handlar om att Jesus ska ta sig ut, utan om att vi ska kunna titta in.
För min egen del gjorde påskens gudstjänster ett djupt, djupt intryck då jag som tonåring var ny i tron. Jag missade helst inte någon av samlingarna, och i Skepplanda kyrka följde vi Jesu korsfästelse, dödsögonblick och gravläggning. Och naturligtvis påskropet på söndag morgon. Jag tittade in, och det märkte mig för resten av livet.
För Petrus är känslorna dubbla. Jesus är bevisligen uppstånden. Det borde inte vara möjligt, men han lever. Vid flera tillfällen står han plötsligt mitt ibland dem utan några anklagelser, någon bitterhet eller något hämndbegär. Han säger: »Frid åt er alla.« Men Petrus skav finns kvar. Han har förnekat att han känner Jesus, att han har något med följet runt honom att göra. Han som skulle gå i döden för Jesus svek och fegade ur. Inte inför en romersk pluton, utan framför en tjänsteflicka vid elden. Det enda han kan tänka på nu är något Jesus sagt för flera år sedan: »Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för när han kommer i sin och sin faders och de heliga änglarnas härlighet.« Det var så det blev. Han skämdes för Jesus, och nu skäms han för sig själv. Mest skäms han över den höga bekännelsen om död och fängelse.
Ibland har han tänkt på sig själv som Jesu närmaste man, den han inte klarar sig utan. Så fåfängt. Så full av sig själv han varit. Nu ger han sig ut och fiskar. Det är det enda han kan, det är vad han borde ha hållit sig till. Om något är för bra för att vara sant är det nog inte sant. En enkel fiskarpojke från Kafarnaum blir inte plötsligt en klippa i Messias stab.
Tillbaks till båten, tillbaks till det enda han förmår. Några av vännerna följer med, men de får ingen fisk. Nu är han är trött, ledsen och förtvivlad. I gryningen, på väg in mot stranden, ser de en man vid en eld. Han ropar att de ska lägga ut näten på andra sidan, och av någon anledning gör de som han säger. Plötsligt är näten fulla till bristningsgränsen, och vännen Johannes flämtar: »Det är Herren!«
Petrus klär på sig och hoppar i vattnet. Så står det. Ett udda och märkligt agerande, att klä på sig och hoppa i. Tankarna går till Eden och trädgården. När Herren Gud kom gående i kvällsbrisen täckte syndarna sig med löv. Synden gör att vi känner oss avklädda.
Väl på stranden blir de bjudna på frukost. Mannen vid elden ser till deras behov. De anar vem han är, men ingen vågar fråga. Efter måltiden går Jesus och Petrus en promenad på stranden, och Jesus frågar: »Petrus, älskar du mig?« Vis av sin bittra erfarenhet är han försiktig med orden: »Herre, du vet att jag har dig kär.« Petrus, som tre gånger förnekat Jesus, får nu tre gånger frågan om han älskar. Det är allvarligt att skämmas för Jesus och hans ord, men den andra chansen verkar tala högre. Jesus kallar Petrus på nytt: »För mina lamm på bete. Var en herde för mina får.« Sedan är det som att kallelsen ytterligare djupnar: »Du har lovat att gå i döden för mig, Petrus. Du svek, men så småningom kommer det att bli så. Korsets väg kommer också att bli din väg. Någon annan ska spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.«
Det är denne lärjunge som senare på ålderns höst skriver: »Sätt allt ert hopp till Guds nåd.« Kanske blev han en bättre, varmare ledare tack vare sin djupa kris. Bara den som smakat nåden och upprättelsen kan leda andra till samma ställe. Han skriver också i sitt brev om evangeliet, ”detta som änglarna längtar efter att få blicka in i.” Änglarna kan inte fullt ut se in i evangeliet, för de har inte syndat. Det kan bara människor som fått en andra och tredje chans göra.
Aposteln Paulus får inte nog av korset och uppståndelsen. Dessa tre påskdagar är själva linsen han läser både sitt liv och världens öde genom. Han säger: »Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.«1 Den tomma graven berättar för oss att det inte är ute med tillvaron. Allt är förändrat tack vare händelserna på söndagsmorgonen i Jerusalem. Teologen N.T. Wright skriver: »En dag ska Gud göra med kosmos vad han gjorde med Jesus på påskdagen.«2
Tillvaron ska alltså inte kasseras, utan förvandlas. Den stora avgörande händelse som gjuter mod i skapelsen och retar dess längtan efter befrielse är den tomma graven. Jesus ska dra liv och oförgänglighet i världens mörker, och han ska klä skapelsen i nya kläder. Det förgängliga ska kläs i oförgänglighet, och det dödliga ska kläs i odödlighet.3
Förlusterna vi människor erfar är påtagliga, men ändå inte slutgiltiga.
Till dig som sliter med din fysiska hälsa. Kanske är din syn nedsatt, hörseln försämrad, du har ont i lederna och sviktande ork. Det är ett åldrande som gör dig sorgsen. Eller så är du rejält sjuk i cancer, ALS, MS eller på annat sätt plågad…
Påskdagens morgon lovar att Gud ska öppna sin garderob och klä dig i oförgänglighet och odödlighet. Smärtan ska en dag försvinna och hopplösheten ska uppslukas av ljus, hopp och glädje.
Till dig som kämpar med psykisk ohälsa, som rids av ångest, sömnsvårigheter, depressioner och mörker. Kanske skadar du dig själv på olika sätt genom ätstörningar eller missbruk. Du kan inte leva utan psykofarmakan, och knappt med den heller…
Gud ska klä ditt liv i oförgänglighet och ljus, i liv och kraft. Jag kan inte lova att allt ditt mörker viker här och nu, men en dag ska det göra det. Gud har, genom Jesus Kristus, varit i det djupaste mörker och djävulskap och vridit vapnen ur dödens händer.
Till dig som förlorat modet och hoppet inför klimatkatastrofer och flyktingkriser. Det har liksom slocknat i själen på dig, men inte för att du egentligen är psykiskt sjuk. Snarare för att världens status är så hopplöst dålig. Du har förlorat tron och hoppet. Du tyngs av både oro och skuld över hur Himalayas smältande isar lägger miljontals människors hem under vatten och att tredje världen ständigt drar det kortaste strået — senast i vaccinracet för några år sedan. Du blir galen på makthavare som blundar, vilket kommer att leda till flyktingströmmar vi aldrig tidigare sett…
Gud ska inte bara klä människor i oförgänglighet, utan hela skapelsen, hela kosmos. Att Jesus uppstått från de döda är själva garanten för att skapelsen ska förnyas. Påskens drama ställer världen tillrätta, även om det inte ser ut så just nu. Jesus från Nasaret ska dra oförgänglighet och liv in i flyktinglägren i Yemen. Han ska klä traffickingstråken i Bangkok i nya kläder. Gud ska sätta stopp för galenskapen och komma med läkedom och upprättelse till Charkiv, Homs, till Gaza och till Mogadishu.
Den japanske soldaten Hiroo Onoda stred för sitt land under andra världskriget. I 29 år, mellan 1945 och 1974, gömde han sig i Filippinska djungeln i tron att kriget fortfarande pågick. 1974 mötte han Norio Suzuki, som övertygade honom om att kriget sedan länge är slut. Löjtnant Onoda hade svurit trohet mot en krigsmakt som för länge sedan besegrats. Han levde under en falsk världsbild med maktbalanser som inte längre fanns. Norio Suzuki kom till honom i djungeln och sa: »Löjtnant Onoda, ditt krig är slut. Du måste börja leva i linje med dessa nyheter.«
Min vän, ditt krig är också slut. Graven är tom, Jesus har uppstått, det finns förlåtelse för dina synder och världens öde har vänt. Det är dags att börja leva i linje med dessa enastående goda nyheter.
