Igår var det Närke och idag är det Värmland. I eftermiddag seminarium och imorgon predikan. Britta Hermanssons schema är lagt. Men nu är det lördag i Sannerudskyrkan i Kil, min hemförsamling, och dags för Britta att tala på en ”frukost för alla”. Församlingens kvinnofrukostgrupp har gjort ett undantag så att även männen är välkomna, och det är fullt. Både av människor och filsorter, nattjästa frallor och pålägg. Under frukosten drar den ena efter den andra i henne och kommer med inbjudningar till lunch, fika och middag. Men Britta har redan fullt. Hon är uppskattad här. Dock råkar hon säga att hon inte varit i församlingen förut. Ett kollektivt “jooo” utbryter i salen.
– Det här började ju bra, viskar Britta och hukar leendes ihop.
Hon kommer senare på att hon faktiskt predikat i Kil på självaste Vasaloppssöndagen för ett antal år sedan. Men med Brittas reseschema är det inte underligt om hon blandar ihop ställen. Hon som varit yngst bland Missionskyrkans evangelister är nu äldst bland Equmeniakyrkans evangelister och har under 40 år rest runt till församlingar. Att resa är hennes livsrytm, säger hon när vi talas vid efter frukosten.
– Jag är ute kanske tre av fyra helger och har ett par kvällssamlingar i veckan. Men det var mer förr. Då var det tältmöten och serier och ofta onsdag till söndag eller åtminstone fredag. Det blir färre och färre dagar.
Varför har det blivit så, tror du?
– Man har inte alltid engagemanget och självkänslan i församlingarna och många är upptagna med annat. Men samtidigt som vi minskar ner blir samhället, människorna, mer och mer öppna andligt. Det är så spännande tycker jag.
Britta Hermansson skulle egentligen bli journalist. Det var den stora drömmen, och som 18-åring började hon på Dalademokraten. Samtidigt skrev en kompis i USA brev hem till Britta och berättade om livet som utbytesstudent. Kompisen bodde i en kristen familj och hade hittat in i en lokal kyrka. Britta märkte att kompisen var förändrad och blev intresserad.
Britta var då i en “eftergymnasietkris” och visste inte vad hon skulle göra med livet. Hon drogs in i ett sökande och började ta med sin konfirmationsbibel till Dalademokraten och läste i pauser. Sen började hon gå till en kyrka i Falun. När hon bodde hos sin syster, som precis fått sitt andra barn, formulerade Britta en bön.
– “Gud om min systerson somnar nu så ska jag bli kristen. Amen.” En sån enkel bön. Och han somnade! Det blev knäpptyst, säger Britta och skrattar.
– Då tänkte jag “nu är jag kristen”. Det var en väldigt stark upplevelse, jag liksom bara kände den där glädjen.
Hon hade fått med sig att man ska berätta vidare när man blivit kristen och Britta bestämde sig för att berätta för sin pappa, trots att hon var övertygad om att han skulle tycka att det var väldigt konstigt. Hon gick in i köket där pappan läste tidningen, och öppnade kylskåpsdörren.
– Jag minns att jag stirrade in i kylskåpet och sa “jag har blivit frälst”. Jag sa det till filen och mjölken och hoppades att det skulle studsa ut till pappa. Jag vågade inte titta på honom och han sa inte ett ljud. Sen gick jag därifrån.
Tre dagar senare kom pappan med en ihopvikt lapp och la den i Brittas hand. Han sa inget nu heller. Och sen gick han.
– Jag tänkte att det var min nya adress, skämtar Britta och fortsätter:
– Jag hade ingen aning om hur han skulle reagera.
På lappen med sirlig handstil stod det:
Lita på din Gud, han är nära.
Över alla djup vill han bära.
Fadershandens kraft aldrig sviker,
ljuvliga säkra tro.
Orden kommer från en sång av Gustaf Wallteng, som Brittas pappa troligen sjöng i Frälsningsarmén i sin ungdom.
– Det betydde jättemycket för mig, säger Britta.
Hon ville lära sig mer om Gud och tron och började på Bibelinstitutet i Säffle. Efter en tid var det dags för hela klassen att predika och Britta var livrädd. Hon gick fram, höll fram Bibeln och råkade tappa alla instuckna lappar. I den dråpliga situationen sa hon något och alla skrattade. Sen predikade hon i sju minuter och efteråt sa en klasskompis: ”Du är en evangelist, Britta”.
– “Vad är det?” frågade jag. Och på den vägen är det.
Britta utbildade sig till pastor, jobbade i olika församlingar och blev riksevangelist. Men själv ser hon sig som “pre-evangelist”, ett uttryck som riksevangelisten Torsten Åhman gav henne. Hon är en person som går före evangelisten och öppnar upp människor.
– Jag blev jättetacksam att han sa det, för jag tror det är sant, säger Britta.
Jag ser en evangelist som en som är superstark i sin tro och alltid berättar om Jesus, typ på tåget och när man klipper sig. Är det din bild av en evangelist?
– Vad intressant. Nej, jag kryper ner på lugn avdelning och vill helst inte träffa någon när jag åker tåg. Så jag är inte så, men andra evangelister kan vara så. Vi som just nu är anställda i någon form har ju väldigt olika uppdrag för att vi är så olika. Det är väldigt roligt att vi är det.
– Men jag tänker att vi evangelister är lite enkelspåriga, medan pastorer i församlingar har massa bollar i luften. Vi har ett ärende: Hur hittar människor tro och hur ska vi berätta och hitta ett språk för vår tid?
Britta ska gå i pension om ett år när hon fyller 65 år. Hon får ibland frågan om framtiden och om hon ser några nya evangelister på gång.
– Först måste vi komma på: Vad är en evangelist idag? Vi ser lätt en stor grupp gubbar, en bild av evangelistkåren från typ 1948. Men så är det inte nu och jag tror vi är lite tagna på sängen, vi vet inte hur vi ska fortsätta. I Equmeniakyrkan är kanske inte frågan om evangelistens roll överst, men tron och frågan hur ska vi få människor att komma till tro, är högt upp. Men det är inte så självklart att det är evangelisten som, gammaldags uttryckt, drar in nätet med fisk. Och hur mycket ska vi inspirera och engagera församlingar och hur mycket ska vi hitta andra vägar att nå ut i samhället? Det är en svår balansgång.
Britta Hermansson är född i Nås i Dalarna. Hon växte upp med mamma, pappa och två äldre syskon. Men i hemmet fanns också ett foto på en pojke som Britta aldrig träffat. Storebrodern Sven drunknade i ett dike vid två och ett halvt års ålder och tio månader senare föddes Britta.
Hur har det påverkat dig?
– Det har varit en sån odefinierbar tyngd. Jag har alltid haft ett litet svagt mörker i mig; jag har känt mig övergiven. Det har att göra med att jag är buren i den förtvivlan mina föräldrar kände. Det var svårt att knyta an till ett nytt barn eftersom de visste att det värsta faktiskt kan hända. Jag har frågat mig själv genom åren: Vad gör jag här? Jag är ju inte Sven.
Britta trodde som vuxen att hon var färdig med traumat, men övergivenheten slog till med full kraft när hon var pastor i Halmstad. Hon blev sjukskriven och fick gå i terapi.
– Det var sånt mörker, jag hade så mycket livsångest. Jag kunde inte hantera att stå inför folk när jag kände mig helt illamående och knappt fick luft. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna jobba som pastor igen.
Britta åkte till ekumeniska Bjärka-Säby, tog hand om disk, levde med husfolket och gick på tidebönerna. Sakta kom hon tillbaka. Det bar, och hon började skriva De vi ville bli, den mest personliga bok Britta skrivit.
Sedan pastorsstudierna har Britta åkt på retreat varje år vilket betyder väldigt mycket för henne. Under just en retreat för många år sedan kom hon till en insikt: “Jag är viktig för många, men inte viktigast för någon”. Det handlade om att Britta lever själv.
Den insikten – är det något du tänker på nuförtiden?
– Jag känner att jag har en balans i mitt liv mellan ensamhet och frihet. Och däri ligger det där att inse att det är sant. Jag är inte viktigast, jag är inte först på bollen. Och då kan det vara en ensamhet, men det kan också vara en frihet. Jag är helt fri.
Hon vet att ensamhetskänslan kan komma, men också att den går över i sinom tid.
– Det är bara att hålla ut och inse att jag inte behöver jaga relation, utan att det här är mitt liv. Jag behöver hantera ensamhet och sen släpper det.
Letar du efter någon?
– Nej, jag gör inte det. Jag tänker fortfarande att dyker det upp så dyker det upp. Men det är inte så att jag känner att jag måste, utan mer att jag hela tiden är medveten om att jag behöver ha ett sammanhang. Det är viktigare för mig.
Ett stort intresse för Britta är film och tv-serier. Hon berättar under frukosten att hon för ett år sedan såg en serie som hette 1923. Där var det en scen som grep tag i henne och som hon bär med sig än idag. Hon berättar:
– Där säger Helen Mirren i sin karaktär: “Bön har bara tre svar: Ja, inte än eller jag har något annat i åtanke för dig.“ Wow. När jag satt ensam på nattkröken och såg detta tog jag ett beslut att det är så här jag ska fortsätta tro. Det är inga “nej”. Jag ska överlåta mig igen till att Gud är god och vill mig det allra bästa.
Britta Hermansson har fått mycket insikter genom film. Hon älskar film. I februari nästa år ska hon till och med vara med och anordna filmretreat, på Äspegården vid Smygehuk. Det är ett nytt koncept för Britta och istället för undervisning ska de se på film och bearbeta det i ensamhet och sedan mötas i en gemensam samling kring det filmen tog upp.
– Det ska bli helt underbart! säger Britta och ler nöjd.
Under Vinterkonferensen – Equmeniakyrkans nyliga konferens för medarbetare inom kyrkan – drog hon sig undan eftersom programmet för Göteborgs filmfestival skulle släppas en exakt tid. Snabbt ringde hon vänner, gjorde en plan och bokade biljetter. 10-12 filmer blir det i år och hon ser det som viktigt att hänga med i samtiden. Hon berättar till exempel att hon innan en åttadagarsretreat i Norge var på festivalen Way out west, och kikar ofta i bokhandeln över de populäraste böckerna. Hon vill läsa någon eller några för att vara uppdaterad, försöka förstå samhället och vilka frågeställningar folk går runt med.
– Och jag upptäcker ofta att jag bär samma frågor, och det ligger liksom i min mission att folk ska se att allt är vävt i ett stycke. Skönlitteratur, film, kultur, musik, teater – att det finns en dramaturgi som är livet. Man känner igen sig i det, det är uppdiktade berättelser men det är livet. Allt hör ihop, det tycker jag är spännande.
Britta trivs bra i Göteborg där hon bott i 13 år. Där får hon tillgång till kulturen och sammanhang. Men en del av hjärtat slår fortfarande för Dalarna och speciellt Nås, där hon är uppvuxen. Sedan tre år tillbaka har hon ett hus där. Tanken var att hitta en skrivarstuga, men det blev en timrad gård, “en dröm”.
Hon är där några dagar i månaden och fixar och skriver på en bok som ska komma i höst på Libris förlag. Det blir 366 texter, en per dag, och det är nya texter, material från Brittas mellanrum samt krönikor hon skrivit i Göteborgsposten.
Det blir Brittas sjunde bok. Det är tydligt att hon kunnat använda sin skrivande gåva trots att hon inte blev journalist. Men när Britta ser tillbaka på sina 40 år som evangelist kan hon fundera över vad hon egentligen åstadkommit. Det har varit och är lätt att jämföra sig med andra. Hon ser sig inte heller som en riktig teolog, hon har inte kunskapen som krävs, tycker hon.
– Jag har letat efter “min grej” i så många år. Och under tiden har jag ju varit ute jättemycket i församlingar, men jag har hört så lite om att folk kommit till tro, och då ska jag kallas evangelist. Jag har förknippat det med att skaror kommer till tro. Jag kan inte riktigt säga att “den och den har kommit till tro, och när jag var på den platsen blev tio frälsta”, som andra sagt genom åren. Jag har inte varit med om det. Och jag kan också vara krass när andra berättar: “Har de verkligen blivit frälsta?”. Jag kan vara lite motvals.
Trots känslan av att inte riktigt lyckas har hon fortsatt. Det har kommit förfrågningar och almanackan har fyllts och hon har litat på att hon är där hon ska vara. Och för några år sedan hände något: Efter 30 år som evangelist fann Britta sina två tydliga spikar att slå på och nu slår hon ordentligt. Kursen Söka & finna livsmod och podden Brittas mellanrum har inneburit en ny fas i tjänsten.
– Det har tagit tid att finna “min grej” och där jag går fram tar det en väldig tid. Nu börjar jag se steg i en del människors långa process till tro. Den stämmer med vem jag är och vad jag delar. Jag tycker om när det kommer inifrån, att det inte blir en happening.
Brittas mellanrum (som innan pandemin hette Brittas vardagsrum) spelas in i Betlehemskyrkan Göteborg och läggs upp på Youtube varannan vecka. Där delar hon saker från livet, och hon har också intervjuat ett stort antal kända personer såsom Fredrik Lindström, Vibeke Olsson, Kakan Hermansson och Fredrik Wikingsson. Flera tusen, kyrkvana som ickekyrkvana, lyssnar.
– Det blir en ny kontaktyta. De mejlar, vill ha samtal, kan komma på gudstjänst och sen kan det leda till att de vill åka på retreat och gå med i församlingen. Det är ju jätteroligt och jag står bara bredvid och ser det hända.
Och Söka & finna livsmod-kursen som Britta spelat in tre säsonger av visar sig också vara en väg där Britta ser att människor får en tro. I dagsläget har åtminstone 250-300 församlingar använt sig av kursen och nya tillkommer mer eller mindre varje dag. Hon var nyligen i en församling och talade då en kvinna kom fram.
– Hon sa: “Ja, jag har åkt typ 20 mil för att komma hit den här helgen, jag har en väninna som bor här. Jag har ju gått den där livsmodskursen, de första åtta avsnitten. Och, ja jag är ju sån där som tror nu. Jag har gått med i församlingen där jag har gått kursen.” Det var så fantastiskt fint för mig att få höra, säger Britta.
Men nu kurrar våra magar, trots lyxig frukost. Tiden har flugit iväg och Britta skulle ha varit hos ett par på lunch för över en halvtimme sen. Vi får sätta punkt, jag och Britta, som med sitt dalmål, sin förkunnelse och humor är lite av en ikon i Equmeniakyrkan. Och för mig som uppvuxen med Hönökonferens och Vannebergamöte och diverse andra kristna samlingar är hon ju också lite av en idol. Men jag får några minuter till med Britta, hon får snällt klämma in sig i min bil bland barnstolar och skräp. Jag kör henne genom Kil till församlingsparet som lär undra var jag gjort av deras lunchgäst. Innan vi säger hejdå säger hon:
– Tror du att du får ut något av vårt samtal nu då?
Jag antar att hon menar om jag har stoff till en artikel och det har jag. Men jag har redan fått också. Tv-serietips, en längtan efter retreat, en uppmuntran att det kan ta tid att hitta sin grej, en påminnelse om att ångest faktiskt går över. Och: att Gud aldrig säger ”nej”.
Läs mer om ”Söka & finna livsmod”
