Måste allt hela tiden förändras? Ja – och nej. Niklas Piensoho skriver om spänningen mellan trygghet och förnyelse, och om varför en levande kyrka inte kan stå still.

Fem kristna traditioner, flera språk och gudstjänster nästan varje helgdag. I Andreaskyrkan i Luleå delar ortodoxa, Equmeniakyrkliga och karenbaptister lokaler. Även domkyrkoförsamlingen hyr in sig med jämna mellanrum.

Equmeniakyrkan har med rätta tagit klimatkrisen på allvar. Men i ett av världens mest sekulariserade länder väcks en annan fråga: varför talar vi så sällan om den andliga krisen? Om klimatförändringarna motiverar ett nödläge, borde inte människors andliga vilsenhet göra detsamma? Det skriver Joel Backman.

Under flera decennier var Kristinehamn ett nav för svensk frikyrkomission. När den nya antologin Mission på värmländska presenterades i Broängskyrkan den gångna helgen riktades åter strålkastarljuset mot Värmlands betydelse för svensk och internationell missionshistoria.

De skribenter som initierade debatten om Palestina häromveckan får idag, som brukligt är i debatter, sista ordet.

I helgen hålls den sista gudstjänsten innan Ekensbergskyrkan i Solna lämnas över till Katolska kyrkan. Efter år av krympande medlemsantal och tung ekonomi försöker församlingen nu hitta ett nytt sätt att vara kyrka – utan egen kyrkobyggnad.