Det finns delar av Sverigedemokraternas kritik av svensk migrationspolitik som är begriplig. Sverige tog under en period emot väldigt många människor på kort tid, integrationen har på flera områden haft stora problem vilket medfört att det finns förstärkta utmaningar kopplade till utanförskap.
Och ja, den som kommer till Sverige har ett eget ansvar. Det är en god idé att försöka lära sig svenska, hitta in i samhället, följa dess lagar och efter förmåga bidra till det gemensamma.
Men hur hamnar man därifrån i slutsatsen att samhället ska lägga noll kronor på integration?
Det är vad Jimmie Åkesson svarar när han får frågan i Ekots partiledarutfrågning.
– Jag skulle vilja lägga exakt noll kronor på integrationen. Det är ingen pengafråga utan det är en fråga om ett individuellt ansvar om att anpassa sig till samhället eller inte.
Jag får inte ihop det.
Om problemet är integrationen – varför inte förbättra den?
För om Sverigedemokraterna har rätt i att en dåligt fungerande integration har bidragit till segregation, arbetslöshet och andra stora samhällsproblem borde väl slutsatsen rimligen vara att vi behöver bli mycket bättre på integration?
Att vi behöver fundera över vilka insatser som faktiskt fungerar. Hur människor snabbare lär sig svenska. Hur den som har en utbildning från ett annat land snabbare kan använda den här. Hur fler kommer i arbete och färre fastnar i ett långvarigt utanförskap.
Det är ju inte bara Ahmed som tjänar på att Ahmed får ett jobb.
Det gör vi andra också.
När människor arbetar och betalar skatt i stället för att behöva bidrag är det en ekonomisk vinst för Sverige. När människor lär sig svenska ökar möjligheten att bli en del av samhället. När människor får arbetskamrater, sammanhang och kontaktytor minskar avståndet mellan olika delar av Sverige.
Om dålig integration är ett av våra stora samhällsproblem kan en bra integrationspolitik rentav vara en av våra bättre investeringar.
Ändå är Åkessons svar: noll kronor.
Det är svårt att förstå det på annat sätt än att ambitionen inte främst är att de människor som kommit hit ska integreras bättre. Man hade helst önskat att de inte hade kommit alls.
Men de har kommit. De bor här. Och då spelar det ganska stor roll vilken bild vi har av människorna vi pratar om.
Vilka får representera invandringen?
Om ”invandraren” framför allt blir personen som lever på bidrag, hamnar i kriminalitet eller på andra sätt skapar problem blir det förstås lättare att betrakta integrationsinsatser som ännu en kostnad för människor som Sverige redan lagt tillräckligt mycket pengar på.
Men varför ska de som misslyckas eller missköter sig få definiera alla de andra?
Vi gör ju inte så med oss själva.
När en svensk begår ett grovt brott drar vi inte slutsatsen att händelsen berättar något avgörande om svenskar i allmänhet. Vi förstår att det vore både orimligt och ohederligt. Hasse som begår ett brott får inte representera Anders som går till jobbet varje morgon, Agda som jobbat hela livet eller Pelle som tränar pojklaget på kvällarna.
Varför skulle vi tänka annorlunda om människor som råkar vara födda i Irak, Somalia eller Afghanistan?
För samtidigt går varje morgon mängder av människor med invandrarbakgrund upp och gör det där ganska ospännande som människor gör. De går till jobbet. Lämnar barn på förskolan. Kör bussar. Tar hand om äldre. Driver företag. Undervisar våra barn. Jobbar på våra sjukhus. Betalar skatt. Engagerar sig i kyrkor och föreningar.
Andra är ännu inte där. De behöver lära sig språket bättre, hitta ett arbete eller få en utbildning att fungera i ett nytt land. Och just där borde väl ett samhälle som oroar sig för dålig integration ha ett väldigt starkt intresse av att hjälpa processen på traven?
De som redan lyckats och de som försöker göra det är också invandringen. Rimligen borde de få väga ganska tungt när vi bestämmer hur vi ska förhålla oss till människor som kommit hit.
Vad gör vi med människorna som redan är här?
Åkesson säger att om han själv flyttade till ett annat land för att bo där permanent skulle han inte förvänta sig att få en massa förmåner av det landet.
Fast integration är inte i första hand en fråga om att dela ut förmåner.
Det är en fråga om vad vi gör med verkligheten.
Människor har kommit hit. De bor här. Många kommer att leva resten av sina liv här, deras barn växer upp här och Sverige är eller kommer att bli deras land.
Då kan vi förstås stå med armarna i kors och säga: Anpassa dig. Ditt ansvar.
Eller så kan vi säga: Ja, du har ett ansvar, ett stort sådant. Men vi har också ett väldigt starkt gemensamt intresse av att du lyckas.
Jag föredrar det senare.
Inte för att jag tror på en kravlös migrationspolitik eller tycker att Sverige måste kunna ta emot hur många människor som helst. Inte heller för att problem ska döljas bakom vackra ord om mångfald.
Utan för att alternativet är så väldigt mycket sämre.
Jag vill leva i ett samhälle som åtminstone försöker vara inbjudande mot de människor som faktiskt har kommit hit. Som ser deras förmågor och kapacitet och försöker ta vara på dem. Som ställer krav, men också skapar förutsättningar för människor att klara dem.
Det tycker jag är både klokare och anständigare.
Och då är noll kronor på integration en väldigt dålig idé.
