Det finns nog få frågor som tonåringar och unga vuxna funderar så mycket på, men pratar så lite med oss vuxna om, som kärlek, sex och relationer. Vi pratar inte heller särskilt mycket med dem, varken hemma eller i kyrkan. Ofta vet vi inte vad vi ska säga.
Mina föräldrar pratade aldrig med mig om detta. Det enda pastorn sa i kyrkan var att vi skulle bevara vår renhet.
Under många år fick tjejer höra att den som hade haft sex med flera killar var som en äppelskrutt som ingen ville ha. Många lämnade därför kyrkan och ibland också Gud. Ingen människa är en äppelskrutt i Guds ögon, oavsett vilka sexuella erfarenheter hon har. Ingen förlorar sitt värde eller sin rätt att bli älskad.
Utmana tystnaden
Men i vår rädsla för att komma med pekpinnar och skuldbelägga har vi i stället blivit tysta. I vår rädsla för att komma med pekpinnar och skuldbelägga säger vi ofta ingenting eller bara att de ska vara rädda om varandra men inte vad det betyder i praktiken.
Bibelns ord om kärlek, trohet, förlåtelse och omsorg om varandra berör sådant som unga behöver få fundera över tillsammans med vuxna.
Jag skulle önska att vi i kyrkan lade mer tid på frågor som:
- Hur blir jag älskad som jag är?
- Vad är viktigt för att vi ska passa ihop?
- Varför gifta sig, är det inte lika bra att vara sambo?
- Hur blir sex något som berikar livet?
- Är kärlek livet ut bara en romantisk dröm?
Här har den kristna tron mycket att bidra med. Vi som värdesätter äktenskapet behöver kunna förklara varför. Vad betyder det att offentligt lova varandra trohet och ta ansvar för ett gemensamt liv? Hur kan vi stödja människor att leva i den trohet vi talar om? En vigsel löser inte ett pars problem. Löftena behöver få en fortsättning i vardagen.
Ge ungdomsledarna stöd
Ibland berör vi frågorna under konfirmationstiden. Men samtalet behöver fortsätta när ungdomarna blir äldre och frågorna för många blir mer konkreta.
Ansvaret får inte heller lämnas åt unga ungdomsledare att bära på egen hand. De behöver utbildning, material och stöd från pastorer och andra vuxna med kunskap och livserfarenhet. Församlingens ledning behöver se till att samtalen får plats och att det finns människor att vända sig till.
Vi måste också kunna möta den som har blivit sårad, ångrar något eller lever ett annat liv än det vi själva lever. Om de upplever att de alltid måste tycka som vi kommer vi inte långt. De behöver veta att vi vill lyssna och att deras värde aldrig står på spel.
Som föräldrar behöver vi också ta vårt ansvar. Det fungerar sällan att plötsligt säga: ”Kom och sätt dig här, för nu ska vi prata sex och samlevnad.”
Vi kan i stället ta vara på tillfällen när frågorna blir aktuella. När ett par av deras kompisar har blivit ihop kan vi samtala om vad som är viktigt för att en relation ska fungera. När några gifter sig kan vi prata om äktenskapet och vad ett löfte om ett gemensamt liv innebär.
Vi behöver lära oss prata
Den största utmaningen är inte alltid att hitta någon att älska, utan att fortsätta älska den vi har hittat. Därför behöver vi prata om hur man håller kärleken levande, hanterar konflikter och tar ansvar när man har gjort varandra illa.
Vi behöver också våga tala om sex, med respekt för ungdomarnas integritet. De ska inte behöva redovisa sina erfarenheter för oss, eller få våra privata erfarenheter på köpet. Vi kan visa att vi finns tillgängliga för frågor utan att kräva förtroenden.
Vi mor- och farföräldrar som har levt länge tillsammans kan också berätta om vad som har hjälpt oss. Kärlek livet ut behöver inte vara en romantisk dröm. Men den kräver omsorg, och ibland hjälp utifrån.
Vi måste vägleda våra barn och ungdomar på ett positivt utifrån fakta och en kristen etik men utan att komma med några pekpinnar. Annars påverkas de lätt av kompisar, influencers och sexologer som har helt andra värderingar. Vi vuxna behöver finnas med i samtalet, lyssna och våga bidra med det vi tror på.
Kyrkan behöver göra upp med undervisning som har skapat skam. Sedan behöver vi ta nästa steg: ge unga trygga rum för ärliga frågor och vuxna som stannar kvar i samtalet, också när svaren är svåra.
