Frågan lämnar mig inte: ”Sedan när fick Gud problem med nakna fötter?”
Det är Per Liljeqvist som väcker frågan i en reflektion på debattplats i tidningen Dagen, med anledning av ett samtal som modeexperter hade i radioprogrammet Stil om vad som passar sig att bära i kyrkliga sammanhang. Inte skor, såsom sandaler, där tårna syns svarade en av dem.
Kontrasten gentemot evangeliernas berättelse är påtaglig. Då, för sisådär 2000 år sedan, tog lärjungarna plats runt ett bord. På väggen hängde en handduk och på golvet stod en kruka med vatten och en tvättlapp. Vem som helst av lärjungarna hade kunnat ställt sig upp och gjort arbetet, men ingen gör det. Efter en stund reste sig Jesus upp, virade en tjänares linnehandduk runt midjan, tog upp tvättfaten och knäböjde framför lärjungarna. En efter en snörde han upp sandalremmarna, lyfte varsamt en fot i taget i tvättfatet, täckte den med vatten och började tvätta. Den ena foten lortigare än den andra, Jesus arbetade sig fram en fot i taget.
På Jesu tid var uppgiften att tvätta fötter reserverat för tjänare, man tvättade uppåt i hierarkin. Jesus vände på ordningen och lät universums kung greppa de smutsiga nakna fötterna. Händerna som i tidernas begynnelse skapat stjärnorna tvättade plötsligt bort smuts från fötter, fingrarna som format bergskedjor masserade plötsligt tår. Den som en dag alla knän ska böjas inför knäböjde inför sina lärjungar.
Jag minns hur en lång rad skor och sandaler stod prydligt uppställda utanför ”kyrkdörren” till det garage i thailändska Brandbury där vi firade gudstjänst. Jag satt tillsammans med en kvinna som med händer angripna av lera bläddrade i sin bibel. Vi satt där och sjöng tillsammans båda två. Barfota.
Det som hände, som nu dyker upp i minnet, handlade dock inte om att vara barfota eller inte utan om en annan liknande sak: rätt stil. En ung man, såväl till sina levnadsår som i tron, hade långt blont hår och jeans med hål på knäna och skulle nu han ansvar för ungdomsarbetet. Då och då stod han i talarstolen för att predika, klädd i trasiga jeans och långt hår. Den äldre kvinnan tog mig en dag avsides och vad mig ”tala pojken till rätta” angående hans stil. Vi hade ingen uttalad klädkod i församlingen så jag lät det bero, och efter några månader ville kvinnan tala med mig igen: ”Beryl, du behöver inte be honom ändra sin stil – jag känner igen tonen.” Så vackert! Det bär jag djupt i mitt hjärta sedan dess, vikten av att söka och lyssna till tonen.
Tanken reser vidare och landar i en verklig händelse som jag fått återberättad för mig. Med lite fantasifull gestaltning från min sida lyder berättelsen som följer.
En ung kvinna hade just anlänt till ett litet kapell, kort efter att hon inte orkat leva med sin ensamhet och sina frågor utan försökt ta sitt liv. Kapellet, där hennes föräldrar firade gudstjänst varje söndag sedan urminnes tider, hade hon inte orkat besöka på länge. Skulle det finnas plats för henne, med sin ryggsäck av frågor och misstro? Skulle hon bli accepterad, var hon bra nog för att finnas med i sammanhanget?
På darrande ben steg ställde hon sig i ledet som gick i riktning till nattvardsbordet och hamnade bakom en äldre herre som såg snäll ut. Hon försökte gömma sin bakom hans stora ryggtavla, kanske kunde hon undvika bli igenkänd av sina föräldrars vänner? Plötsligt stegade en dam fram och – samtidigt som hon muttrade något ohörbart – slog kepsen av den unga kvinnans huvud. Systemet, kulturen och fördomen slog bryskt ner barmhärtigheten i golvet, den landade hårt i golvet tillsammans med kepsen.
Prästen i den lilla landsortskyrkan stannade upp, lämnade sin plats vid altarbordet och hela nattvardsstunden ställdes på vänt. Hela det lilla kapellet höll andan. Prästen gick rakt till den unga kvinnan, böjde sig ner och tog upp kepsen, placerade den på hennes huvud och kupade därefter sina händer runt hennes ansikte. ”Du är välkommen till Herrens bord”.
En stund senare stod hon vid altaret, lyfte sakta sina händer och kupade dem i väntan på att ta emot bröd och vin. Hon sneglade ner mot insidan av sin handled med märket som påminde henne om natten då hon försökte ta sitt liv, därefter lyfte hon blicken mot det kors som påminde henne om den dag när Jesus gav sitt liv. I den stunden fylldes hon med ny tillförsikt och tro på att ett helande var möjligt. När hon tog emot brödet och vinet, i tacksamhet, såg hon in i prästen ögon – i hans herdeblick.
Vi vet inte alltid vad som döljer sig bakom en keps. Vi vet inte alltid vad som ryms bakom trasiga jeans och långt hår. Vi vet inte alltid vem som sitter bredvid oss i kyrkbänken, oavsett vad personen har på fötterna.
Låt oss anstränga oss för att lyssna efter tonen istället för att fastna på det yttre.
Vi vet inte alltid vad som döljer sig bakom en keps. Vi vet inte alltid vad som ryms bakom trasiga jeans och långt hår. Vi vet inte alltid vem som sitter intill oss i kyrkbänken. Men vi kan anstränga oss att lyssna in tonen.
/Beryl Lindeman
