I kyrkan talar vi ofta om rättvis handel och hållbar konsumtion. Vi serverar rättvisemärkt kaffe och försöker tänka etiskt kring våra val.
Men hur ser det ut med de digitala verktyg vi använder varje dag?
Mycket av kyrkans digitala arbete och kommunikation sker i dag via plattformar som ägs av några få globala teknikföretag. Sociala medier, molntjänster och olika program är ofta slutna system. De kontrolleras av företag som bestämmer villkoren, samlar in data och förändrar regler utan att användarna har något verkligt inflytande.
När vi använder sådana tjänster blir vi i praktiken beroende av dem.
Jag fick själv erfara det i höstas. Facebook började plötsligt stoppa mina gruppinlägg som innehöll länkar. De hamnade automatiskt i karantän och behövde godkännas av en administratör innan de kunde publiceras. Beslutet kom inte från gruppen utan från plattformen. Någon förklaring fick jag aldrig.
Det är ett exempel på hur mycket makt de stora plattformarna har över våra digitala samtal.
Samtidigt finns det alternativ som ofta får mindre uppmärksamhet. I många år har utvecklare världen över byggt digitala verktyg med fri och öppen källkod. Det innebär att programmen inte ägs och kontrolleras av ett enskilt företag. Koden är öppen, systemen bygger på gemensamma standarder och organisationer kan i många fall driva tjänsterna själva.
De stora plattformarna har mycket
makt över våra digitala samtal
För kontorsprogram finns exempelvis LibreOffice som alternativ till Microsoft Office och för molntjänster finns exempelvis Nextcloud som alternativ till Googles molntjänster.
Det finns alternativ även för sociala medier.
Ett exempel är det öppna protokollet ActivityPub. Plattformar som Mastodon, Pixelfed och Peertube använder det för att skapa sociala nätverk som inte styrs av ett enda företag. I stället består de av många mindre servrar som kan kommunicera med varandra – ungefär som e-post gör.
Det finns fortfarande många människor vi vill nå som bara är på de stora sociala plattformarna. Men det betyder inte att vi måste vara helt beroende av de plattformarna utan kan använda dem parallellt med alternativa plattformar, utöver hemsidan.
Kanske borde kyrkan – på samma sätt som i frågor om miljö och handel – också reflektera över sina digitala val. Finns det verktyg som ger större självständighet? Kan vissa funktioner drivas i egna eller gemensamma plattformar? Och hur kan vi minska beroendet av system där vi saknar insyn och inflytande?
Sådana samtal pågår redan i delar av civilsamhället. Frågan är om det inte är dags att också kyrkan tar den digitala etiken på större allvar.
Om vi bryr oss om rättvisemärkt kaffe och hållbar konsumtion är det rimligt att också fundera över våra digitala verktyg.
Det samtalet kan gärna börja vid kyrkfikat.
/Henrik Hemrin
