Jag arbetar som specialistsjuksköterska inom psykiatrin, både i psykiatriambulansen (PAM) och på psykiatri- och beroendejouren i Norrköping. Jag möter människor i några av deras svåraste stunder i livet, och jag gör det tillsammans med kollegor med olika bakgrund.
Några är födda i Sverige. Andra någon annanstans. Några är religiösa, andra är inte troende. Några bär religiösa symboler, såsom slöja eller kors. Andra uttrycker sin identitet på andra sätt.
När vi står tillsammans på jobbet är det inte det som avgör vilka vi är för varandra. Vi är kollegor. Vi har samma ansvar, samma yrkesetik, samma uppdrag och samma mål: att hjälpa en människa som behöver oss.
Därför gjorde Jimmie Åkessons uttalande mig illa berörd. I en SVT-dokumentär den 31 mars i år sa han att han har svårt att se att en aktivt troende muslim samtidigt kan vara svensk – om islam sätts före allt annat.
Jag träffar ofta människor för vilka religionen är en central del av identiteten. Det är inget konstigt. För en djupt troende människa kan tron vara det viktigaste i livet – precis som en politisk övertygelse eller familjen kan vara det för någon annan.
Men en stark religiös identitet står inte i motsats till att känna samhörighet med Sverige, engagera sig i samhället och ta ansvar för sitt arbete. Det gäller muslimer såväl som kristna, judar och andra troende.
I ett öppet och demokratiskt samhälle ska religion kunna kritiseras. Islam ska kunna kritiseras – precis som kristendom, judendom och andra religioner. Och självklart ska alla former av förtryck bekämpas, oavsett om de sker i religionens, politikens eller hederns namn.
Men för mig är gränsen tydlig: kritisera idéer hur hårt som helst – men låt inte människans tro bli ett argument för att ifrågasätta hennes plats i Sverige.
Sverigedemokraterna har dessutom sagt att partiet vill införa ett generellt förbud mot slöja i Sverige. Jag försvarar inte slöjan som religiöst plagg. En religiös slöja kan vara ett uttryck för tvång eller frihet, för förtryck eller för ett fritt val att uttrycka sin tro.
Det jag försvarar är kvinnans rätt att själv bestämma vilka kläder hon vill bära – eller inte bära. Om vi inte vill att staten ska bestämma att en judisk man inte får bära kippa eller att en kristen inte får bära ett kors, varför ska staten då bestämma att en muslimsk kvinna inte får bära slöja?
Vad händer när en hel religion och dess troende allt oftare framställs som ett problem? Många av dem arbetar i vården och omsorgen. De finns bredvid mig på jobbet. De möter människor när livet har gått sönder. De står kvar när andra helst vill gå därifrån. När vi möter en människa i akut kris frågar vi inte vem som är svensk nog. Vi hjälper, som ett team.
Jag vill inte leva i ett Sverige där min kollega som är muslim måste bevisa sin svenskhet, där hennes tro eller religiösa uttryck gör hennes tillhörighet tveksam. Jag vill leva i ett Sverige där min kollegas kompetens bedöms utifrån utbildning, erfarenhet och engagemang, där vi kan kritisera religion utan att misstänkliggöra de troende. Där integration kan diskuteras utan att människor görs till problem.
För när det verkligen gäller – när ångesten tar över, när livet inte längre känns möjligt och någon behöver hjälp – då spelar hudfärg, efternamn och religion ingen roll.
Det som spelar roll är människan bredvid dig.
Det är min kollega. En del av Sverige.
/Per Gawelund
Specialistsjuksköterska inom psykiatri, verksam i psykiatriambulansen (PAM) och på psykiatri- och beroendejouren i Norrköping.
