Vi är i årsmötestider i våra församlingar, tiden då det så ska väljas viktiga uppdrag och positioner. Årsmötet är det högsta beslutande organet och en viktig demokratisk ordning. Inför vårt eget lokala i Ansgarsförsamlingen har vi i styrelsen processat om drömmar utifrån våra förutsättningar, något vi kallar för Vision 2030. Där har vi satt mål kring vår församling och vilka vi vill vara inom fem år. Det är alltifrån en ekonomi i balans, till att fira gudstjänst med alla generationer.
Nationellt pågår en liknande process om framtiden. För första gången ska vi i Equmeniakyrkan mötas till visionskonferensen, kallad Vision26. Jag tror att det är ett viktigt komplement till kyrkomötets demokratiska processer. Vi behöver forum där vi får processa med andra och ”tänka högt”. Mina drömmar behöver möta andras drömmar.
Dietrich Bonhoeffer är i Liv i gemenskap (1939) inne på just detta med att vi behöver varandra: ”Den som älskar drömmen om församlingen mer än den verkliga församlingen kommer bidra till dess upplösning.”
Bonhoeffer räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika teologer. Hans liv kan sammanfattas med att han levde ut sina övertygelser om lärjungaskap. Ett av hans mest kända verk är Efterföljelse som kretsar kring lärjungaskapets pris. Han doktorerade i New York redan vid 21 års ålder men ville tillbaka till Tyskland när han såg Hitlers framfart, och ledde där en kyrka i förföljelse med alla dess utmaningar. Han fick betala det högsta priset genom att lida martyrdöden, nio dagar innan befrielsedagen under andra världskriget.
Av bekvämlighet kan mina drömmar lätt fastna i nostalgi istället för att se nutidens verkliga behov
Bonhoeffer är inne på att när vi håller fast för hårt vid vår dröm så blir vi besvikna på den verkliga församlingen, att vi då lätt kan döma andra för att församlingen inte matchar vår idealbild. Lösningen, enligt honom, är att acceptera den verkliga gemenskapen: att vi helt enkelt möter människor där de är, inte där vi tycker att de borde vara.
Av bekvämlighet kan mina drömmar lätt fastna i nostalgi istället för att se nutidens verkliga behov. Jag tänker personligen mycket på att offra min egen bekvämlighet, och exempelvis på vikten av att lyssna till den yngre generationen. Det tror jag enklast görs genom att lyssna till de ungas drömmar om hur framtiden ska se ut för Equmeniakyrkan. Annars blir resultatet vad jag tror att de vill se.
Nu närmar sig juni när vi möts till Vision26 och innan dess pågår processerna inför konferensen. Jag hoppas och ber med Paulus som skrev att vi med Kristus och varandra ser fullheten:
Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. (Efesierbrevet 3:17-19)
