Svensken är förstås inte så entydigt lättfångad att alla känner igen sig i ett enda exempel, det är betydligt spretigare än så i folklagren. Men helt klart är att konstnären Jesper Waldersten inte talade enbart för sig själv när han bjöd in till sitt innersta i podcasten Värvet. Det är många år sedan nu, men det dröjer sig kvar likt glitter från fest. Waldersten berättade att han hade försökt att tro på Gud, såpass mycket att han vid ett tillfälle köpt ett stort kors och hängt runt halsen för att riktigt manifestera. Men det föll, berättade han, i jämförelse med alla dem som »vet Gud«.
Han talade inte för alla den dagen, men han är långtifrån ensam om den känslan. Bredvid honom radar folk upp sig med sina dåliga självförtroenden vad gäller tro.
En av dem hamnade vid ett tillfälle i samtal med pastorn och författaren Tomas Sjödin. Mötet finns beskrivet i boken Den som hittar sin plats tar ingen annans. Kvinnan beskrev hur hon själv inte var troende men avundades dem med stark tro. »Sådana som du«, sa hon till Sjödin.
»Jag var tvungen att göra henne lite besviken och lite glad«, skriver han. »Besviken genom att berätta att jag inte har och aldrig har haft någon stark tro. Glad genom att säga att jag inte tror att styrkan på tron är särskilt viktig. Trons värld är en frizon utan jämförelser, man slipper mäta muskler. Jag berättade för henne att jag nog alltid haft en ganska klen tro. Men på en stor Gud.«
Det är just så klok andlig vägledning ser ut för den som tror att den egna tron inte räcker till bredvid dem som tycks ”veta Gud”. I sådana fall behöver man hjälpa till att sänka ribban för vad som krävs, så att människor förstår att även de minsta frön duger utmärkt att börja med (en liknelse som Jesus själv använde, förresten).
Ett av de mest effektiva sätten är att, likt Tomas Sjödin, aktivt kliva ner från de höga hästar som andra placerat en på. Det kan kännas lockande att försöka sitta kvar, att fortsätta framstå som elit, men då bör man minnas att de lärjungar vi möter i evangelierna knappast går att beskriva på det sättet. Och det religiösa etablissemanget, de som själva tyckte att de var förträffliga och slog sig för bröstet, riktade Jesus återkommande skarp kritik emot. Han sa bland annat att de »stängde till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.«
Den avsaknaden av ödmjukhet innebar hindret för deras egen sanna andlighet och blev även ett hinder för andra, eftersom de upplevde sig underkända i skuggan av dessa som bröstade upp sig.
I det sällskapet vill man inte stå, hellre då vara en som sänker ribban för vad som krävs och samtidigt hjälpa människor att lyfta blicken så att de ser: Min tro är inte kanske så stark eller märkvärdig, men den tro jag har är på en stor Gud.
