Barnen är glada att snön kommer tidigt i år och spår att det betyder en snörik vinter. Själv är jag försiktigt optimistisk men kan inte tränga undan tanken på att jag häromveckan oroade mig över att det fortfarande var 11 grader varmt ute. Jag försöker se snön som en ljusglimt och som en välbehövlig svalka för såväl jorden som för mina orostankar över klimatet, men så smyger sig olika fragment från nyhetsreportage och artiklar in i huvudet igen och påpekar att extremväder – både kalla och varma – är ett tydligt tecken på ett klimat i obalans.
Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter och flitig skribent vad gäller klimatet föreläste på en dag med Räddningsmissionen i Göteborg som jag deltog i förra veckan. Han började sitt anförande med att belysa att vi lever i en värld som inte bara är politiskt instabil utan även rent fysiskt mer instabil i och med klimatförändringarna. Det är en existentiellt svår situation att befinna sig i. Vi lever med vetskapen om att om vi inte gör någonting, ändrar oss, kommer våra möjligheter till ett gott och säkert liv kraftigt begränsas. Världens ledare som har i uppgift att föra oss samman mot ett gemensamt mål om 1,5 procents uppvärmning har satt sig i baksätet. Det försätter oss och särskilt den yngre generationen i en existentiellt svår sits, något jag verkligen känner igen mig i.
Upp- och nedvänd värld
De senaste årens förlopp har visat att ju större behovet av att minska uppvärmningen blivit, ju mer har viljan att agera sjunkit och ju större bortträngning av problemet har skett. Detta är galenskapens metod, menar Wiman, och dess kändaste förespråkare är USA:s sittande president. Det borde inte vara möjligt att bli president om man är fälld för 34 åtalspunkter, ändå har det skett. Det borde inte vara möjligt att hävda att forskning är åsikter, ändå sker det. Det borde inte heller vara möjligt att som folkvald kränka politiska motståndare inför öppen ridå, och samtidigt be allmänheten att respektera de folkvalda, ändå sker det även i Sverige. Det är minst sagt en upp- och nedvänd värld, men inte i evangeliets positiva bemärkelse.
I Nya Testamentet är det återkommande vittnesbördet att människor upprättas till att kunna ta ut riktningen i sina liv, de som inte haft någon kraft till att förändra får den. Björn Wimans tolkning av vår samtid är att galenskapens metod fråntar oss vår handlingskraft genom att försätta oss i ett limbo där inget är varken sant eller falskt, varken rätt eller fel. På så sätt har klimatfrågan gjorts till en symbol för ett kulturkrig och ett slagträ i detsamma. Vi har reducerats till pessimister och optimister som slåss sinsemellan, men framför allt menar han att vi har lamslagits av uppgivenheten. Inte för att det är omöjligt att motverka klimatförändringarna, utan för att polariseringen i sig är så utmattande.
Det påminner faktiskt om vad som sker när den första snön faller i Göteborg. Hela staden delas upp i team snö och team tö, spårvagnar ställs in och vuxna och barn försöker förvirrat ta sig till jobb och förskolor. Så också jag och min treåring. Väl framme vid förskolan möts vi inte av varken bistra miner eller konkurrens, utan av en stor enighet. Alla är upprymda och glada och barn står med näsan tryckta mot hallfönstret för att se snön singla ner.
“Snön kom på mig” säger min son med stor förvåning när vi går in genom dörren. Lite osäker på om det är något bra eller något dåligt? Pedagogerna visar med stora leenden att det är något bra och spännande att få snö på sig och min son känner sig genast lite utvald över att även han har lyckats fånga snöflingor ovanpå sin mössa.
Med förskolan som förebild
På förskolan möttes vi inte av enighet för att små barn är lättare att ena än vuxna, det vet alla som någon gång försökt samarbeta med små barn i en hall, utan för att pedagogerna ledde dem. Likadant önskar jag att kyrkan skall leda och ena när såväl klimatkris som demokratikris drabbar oss. Kanske gör vi, kyrkan, redan det?
Faktum är att Wiman visar att kyrkan möjliggör en tredje väg, bortom pessimism och optimism. Genom att göra rum för såväl glädje som förtvivlan ger kyrkan oss en bättre chans att navigera igenom krisen utan att lamslås av den. Därför att när vi ges möjlighet att känna flera saker samtidigt får vi utrymme att vara just mänskliga, vilket också gör att vi kan se den andre som mänsklig, och inte bara som en meningsmotståndare.
Lite senare samma dag talade Emma Audas, präst i svenska kyrkan, utifrån rubriken “Att duka till fest bland ruiner”. Den formuleringen har etsat sig fast hos mig. Nu står vi i dem tänker jag: Demokratin är åtminstone på sina håll bara ruiner, Gaza är det definitivt och många arter är utdöda och ständigt dör fler så även jorden riskerar att bli en ruin.
Trots det dukar vi till nattvard varje söndag. Vi delar brödet och firar att det är en bruten Gud som ger sig själv till oss. Trots vår egen brutenhet och oförmåga att enas kommer vi varje söndag samman för att fira. Det är ett hopp för världen och en erfarenhet vi som kristna bör dela med vår omvärld. Det kallar oss att inte förlamas av polariseringen utan att ständigt ställa vår kompass rätt så att vi agerar för det som vi vet är gott utifrån Jesu exempel, alldeles oavsett om det kallas för fake news eller konspirationsteori.
Det är gott att hålla jorden lagom varm, så att alla får leva gott och säkert, även imorgon.
