Det är inte ofta politiska uttalanden så tydligt blottlägger en grundsyn. Men när Åkesson i en SVT-dokumentär säger att den som sätter sin muslimska identitet före den svenska “inte är svensk”, ja då gör han just det.
Det handlar ytterst om vilken identitet som ska stå överst.
Jimmie Åkessons svar är tydligt: svenskheten.
“Kulturellt kristen” – men på vilka villkor?
Han har tidigare beskrivit sig själv som “kulturellt kristen”, en som ser kyrkan som en viktig del av det svenska arvet – dess traditioner, högtider, värderingar.
Det är en hållning som tilltalar många, även inom kyrkans väggar. Skönt att bli sedd och bekräftad, vackert att få känna att den kristna tron ges en så självklar plats i berättelsen om Sverige.
Men det behöver inte skrapas speciellt mycket på den ytan innan verkligheten klargörs: Det är en väldigt anpassad och specifik sorts tro som är godkänd, nämligen den tro som passar in, som styrker det svenska, som inte ställs över nationen.
Det borde få kyrkans folk att reagera, kraftfullt, för en levd kristen tro är inte i första hand kultur – den är övertygelse; den är inte i främst tradition – den är efterföljelse.
Att ta honom på orden
Författaren Ola Larsmo satte igår fingret på konsekvensen av Åkessons resonemang: följer man det hela vägen ut så innebär det att det i praktiken inte går att vara både fullt ut troende och fullt ut svensk.
Få troende kristna skulle acceptera rangordningen “svensk först, kristen sedan”, lika lite som troende muslimer gör det eller andra som lever med en tro som innebär övertygelse.
Få troende kristna skulle
acceptera rangordningen
“svensk först, kristen sedan”
Det kan vara lockande för den som har en annan religiös övertygelse än den muslimska att inte reagera så kraftigt, men om Åkesson tas på orden så handlar detta inte enbart om islam utan om alla troende.
De måste – enligt denna logik – underordna sin tro under nationen, eller acceptera att inte fullt ut räknas.
Det är minst sagt en verklighetsbeskrivning som skaver och som dessutom har historiska ekon. Ola Larsmo poängterade en obehagligt likhet med Deutsche Christen-rörelsen i Tyskland: ”… där den lutherska kyrkan skulle underordnas nationen. Det ledde till grundandet av Bekennende Kirche, bekännelsekyrkan, och fängslandet av en lång rad präster. Allt snack om att religionen ska underordnas nationen borde få alla varningslampor att blinka.”
Det har han rätt i, och det borde få kyrkan att reagera – och även politikerna, inte minst de som nyligen inbjudit Sverigedemokraterna till ett framtida regeringssamarbete.
En tro som står över
Liberalerna bär nämligen på en tradition där religionsfrihet inte är en bisak utan en grundbult. Rätten att tro, även djupt och överordnat, har länge varit central och viktig – inte minst utifrån partiets historiska kopplingar till den svenska frikyrkorörelsen.
Därför, låt oss se detta som ett lackmustest. Hur länge kan Liberalerna, och andra partier såsom Kristdemokraterna, samarbeta med ett parti som i praktiken kräver att troende människor ska sätta nationen över och framför sin tro för att fullt ut accepteras och bekräftas?
Den kristna tron har alltid haft en annan prioriteringsordning än den Åkesson önskar. ”Man måste lyda Gud mer än människor”, sa Petrus. Och Jesus sa: ”Mitt rike är inte av denna världen”, något han slog fast i självaste påskveckan inför Pontus Pilatus.
Det är inga randanmärkningar, det är tvärtom uttryck för en grundhållning. Jesus konstaterade vid ett annat tillfälle att hans efterföljare ska ”ge kejsaren vad kejsaren tillhör” så det handlar inte om att avsäga sig alla världsliga plikter, men underordnandet är minst sagt problematiskt. Kyrkan, med sin globala samhörighet som förenar människor över språk och gränser, måste värna sin frihet att ibland gå helt på tvärs mot det egna landets normer.
Ett lackmustest för Liberalerna
Detta borde den liberala ryggraden reagera på, eller är Liberalerna numera bekväma med att staten – direkt eller indirekt – börjar sätta tydliga villkor för människors innersta övertygelser?
I ett fritt samhälle är det inte bara problematiskt kräva att människor ska underordna sin tro en nationell identitet, det förändrar i i grunden relationen mellan individ, tro och stat.
Man måste får tro – djupt, helhjärtat och ibland överordnat allt annat – och ändå vara fullt ut en del av nationen.
Annars återstår bara en sorts religiös tro:
Den lagom stora.
Läs mer: ”Varför bjuder Liberalerna in sin egen antagonist?”
