Solen skiner och himlen är oskyldigt blå när vi besöker Auschwitz II. Lägret ligger en timmes resa från Krakow. Dämpade européer, sydamerikaner och asiater kliver av bussen. Alla har rest till Polen för att se det hemska och ofattbara som hände här på 1940-talet. Redan 1945 kunde grupper besöka Auschwitz och förra året reste 1 833 646 människor hit för att minnas och hedra fångarna.
I den långa, ringlande kön till entrén, träffar vi besökare från hela världen. Alla vill se lägren med egna ögon för att försöka förstå, minnas och bli påminda om hur människors ondska kan se ut.
Dee Rasberry 56 år och Adam Rasberry, 51 år, Norfolk, England:
– Vi ville komma hit på grund av historien. Jag har sett dokumentärer om kriget och läst om dödslägren, jag ville se det själv, berättar Dee Rasberry.
Vår guide Miroslaw visar tågvagnar som transporterade fångar till lägret. Hur tänkte människorna som hade lastats på överfulla tåg och rest mot en oviss framtid? Stanken, bristen på vatten och trängseln var överväldigande, familjer splittrades.
En del överlevde färden, andra inte. De som såg starka och arbetsföra ut valdes omgående ut vid en selektering. Höger eller vänster – död eller fortsatt liv. De sjuka och svaga ”sorterades” bort.
Framlidna överlevaren Ester Rytz berättade för Snezana Bozinovska om sina upplevelser i ”Vad dina ögon såg”, hur hon och storasyster Hela packades i trånga boskapsvagnar:
”Ester försöker hålla sig för att slippa uträtta sina behov i latrinhinken inför alla andra. Dricksvatten saknas, men hon och Hela äter upp brödet de fått. Överallt kroppar och armar. Det hörs skrik, bebisar gråter, kvinnor kvider. Genom små gluggar med galler kommer luft in. Några kvinnor försöker titta ut genom gluggarna. Ingen vet vart de är på väg. Tågresan tar aldrig slut. Kanske har de rest i tre, fyra dagar. När tåget till slut ändå stannar är det ljust ute. Ester och Hela stapplar ut ur vagnen. Flera av Helas och Esters medresenärer har inte klarat resan.”
Tågrälsen leder oss in till det beryktade fånglägret som skapades av nazisterna för att effektivt utrota den judiska befolkningen i Polen med omnejd.
– Vi ville gärna se lägren själva för att förstå hur fångarnas liv var. Det känns viktigt att minnas förintelsen, denna historiska händelse, säger 26-årige Arvid Hampapuram, från Leuven, Belgien.
Den äldsta delen av Auschwitz I inhyste 15 000-20 000 fångar. Nya vagnar, ny selektering och för de som fick fortsätta leva – väntade lägerlivet.
Bosinovska berättar vidare:
” Allt hår på kroppen klipps och rakas bort. Så förnedrande. Ska Ester också bli en av de grå ansiktslösa? Hon är ingen människa längre, utan något annat, men vad? Överallt ligger hår i olika färger. Vad ska de göra med håret? Sopa ihop och slänga? Använda? Helas rakade huvud får Ester att skrika rakt ut.”
– Jag reste hit för att bli påmind om vad som hände och för att vara medveten om det, så att det inte händer igen, säger Diego Perico, 29 år, Curitiba, Brasilien.
År 1941 påbörjade nazisterna Auschwitz II. Tre år senare fanns över 90 000 fångar i lägret och majoriteten av de judar som nazisterna mördade under andra världskriget, dödades här. Auschwitz II är ytmässigt mycket stort. Barack efter barack står rad på rad. Säng på säng, tätt, tätt – allt för att få in så många fångar som möjligt på minsta möjliga yta.
– Vi ville åka hit för att minnas och förstå det förflutna, så vi inte låter det hända igen, berättar Frederick Henriques, 22 år och Constança Elvas, 22 år, Lissabon, Portugal.
På området finns gamla byggnader, man har även kompletterat med nya för att kunna visa en mer sanningsenlig bild. Fångarna bodde i kalla, trånga och primitiva längor där svält, sjukdomar och löss härjade. De flesta i lägren var judar, men det fanns även politiska fångar, romer och homosexuella. På dagarna sysselsattes de med byggnation och tillverkning, men det förekom även helt meningslösa arbetsuppgifter. Ibland fick de gräva djupa diken som redan nästa dag skulle fyllas igen. Genom hårt i många timmar, blev fångarna lättare att kuva och kontrollera.
– Vi är här för att bättre förstå det förflutna. Det är annorlunda mot hur det framställs på film, säger Irene Gentle, 35 år, Luca Siviers, 33 år, Turin, Italien.
Alla läger var omgivna av taggtråd och det var förbjudet att ha kontakt med omvärlden. Fångarna räknades flera gånger varje dag. Oavsett väder stod de ute i timmar medan räkningen pågick, även sjuka. De fick undermåliga måltider och de som inte lydde eller var långsamma fick stryk eller sköts. Det var svårt att hålla god hygien utan att ha fri tillgång till vatten och toalettpapper.
Fried skriver: ”Det var dåligt med tvättmöjligheter. Det fanns en kran, där man kunde skölja händer och ansikte på väg från dasset, men den var oftast avstängd. Någon gång fick vi duscha i badhuset, och då fick vi också rena kläder. Våra kläder bestod av ett par stora gråa kalsonger som hölls upp av ett rep, ett klumpigt linne och en klänning i samma grova, gråa tyg. Klänningen fanns endast i två storlekar.”
Tvillingarna Eva och Miriam kom till Auschwitz sommaren 1944. Tioåringarna hade likadana klänningar och valdes snabbt ut till doktor Mengeles ondskefulla experiment. Några minuter efter att familjen lämnat boskapsvagnen splittrades föräldrarna och syskonen – de sågs aldrig mer. Tvillingarna var de enda som tilläts leva. Eva Mozes Kor skriver i boken ”Tvillingarna i Auschwitz”:
”Byggnaden var en gammal lada som ursprungligen hade varit avsedd för hästar. Den var smutsig. Inuti den stank det ännu värre än utanför. Det enda fönster som fanns satt uppe vid taket ovanför våra huvuden.”
Mozes Kor berättar vidare:
”Vi såg mot himlen. Lågor steg upp från skorstenarna som reste sig över Birkenau. Röken täckte hela lägret och luften var full av fin aska, så att himlen blev lika mörk som efter ett vulkanutbrott – så tjock var röken. Än en gång slog den hemska stanken emot oss. Fast jag var rädd för att fråga hörde jag mig själv säga: Vad bränner de där, så sent på kvällen? Människor, sa en flicka.”
Miriam fick problem med sina njurar som följd av experimenten. Efter hennes död beslutade sig Eva för att grunda Candles, förintelsemuseum och informationscenter, till systerns minne.
Nazisterna ville inte att omvärlden skulle veta vad som pågick, människor som bodde i närheten vräktes. När ryssarna närmade sig våren 1945, flyttades fångar och baracker brändes.
Många överlevare har berättat om sina upplevelser för att hedra och minnas de oskyldiga. Det är svårt att föreställa sig hur människor orkade leva under helvetiska omständigheter med hårt arbete, skräck och svält. Genom att besöka dödslägren får vi en tydligare bild av hur livet var.
– Det var väldigt känslosamt och sorgligt att besöka lägren. Vi kan inte förstå hur människor kan behandla andra människor så. Man blev verkligen upprörd över att se bilderna som fanns överallt, säger Dee och Adam Rasberry, England.
Henriques och Constança Elvas, Portugal, berättar att besöket i Auschwitz var en intensiv dag – en ögonöppnare.
Irene Gentle och Luca Siviers, Italien:
– Det var ledsamt, lärande och en intressant erfarenhet. Vi tycker att det verkligen är viktigt att göra besök av det här slaget och att tänka på vad som har hänt. Och vi måste komma ihåg att det tyvärr fortfarande kan hända.
Arvid Hampapuran, Belgien, tycker att det var sorgligt att se fångarnas levnadsförhållanden.
Diego Perico, Brasilien, avslutar:
– Det var en unik upplevelse, jag reflekterade mycket och jag kommer ta med mig tankarna resten av livet.
56 år och Adam Rasberry, 51 år, England.
Portugal.
Litteratur:
- Vad dina ögon såg, Bozinovska Snezana
- Frivillig i Auschwitz, en sann historia, Fairweather Jack
- Skärvor av ett liv: vägen till och från Auschwitz, Fried Hédi
- Den lyckligaste mannen, Jaku Eddie
- Tatueraren från Auschwitz, Morris Heather
- Tvillingarna i Auschwitz, Mozes Kor Eva och Rojany Lisa
