När Pelle Bäckrud talar om framtidens kyrka börjar han inte i visioner eller strategier. Han börjar i det som redan händer – i det lilla, det vardagliga.
– När jag tänker på framtidens kyrka så tänker jag inte att det är något långt bort. Det är det som händer här i huset i morgon. Det är frukost och det kommer 20–30 småbarn med sina föräldrar, många av dem går inte i kyrkan annars. Samtidigt sitter vi ett gäng daglediga och ber och läser Bibeln. Och mitt i det får vi tacka Gud för de här små barnen som är här. För mig är det där ett konkret uttryck för framtidens kyrka, säger han.
Efter ett långt yrkesliv i företagsvärlden, parallellt med ett starkt engagemang i församlingen, har han landat i en enkel övertygelse: kyrkan är inte i första hand en plats.
– När vi säger kyrka så menar vi ofta byggnaden eller verksamheten, men för mig är det ju människor. Det är jag, det är du, det är alla som följer Jesus. Då blir frågan inte bara vad som händer i kyrkan, utan hur vi är kyrka i vardagen, där vi faktiskt lever våra liv.
Kyrkan i vardagen
Han återkommer till det han kallar vardagskyrkan – de möten som uppstår mitt i livet, utan planering.
– Ta en sån enkel sak som när någon står i en butik och frågar hur det är, och så vågar man säga utifrån det som kommer upp: ”Ska vi be för det här?” Det är inget märkvärdigt egentligen, men det är där kyrkan blir levande. Man är där i ett annat ärende, men plötsligt får man vara en Jesus-efterföljare i all enkelhet.
Ett ord som återkommer hos Bäckrud är “de ovetande” – människor som inte tagit ställning, inte för att de avvisat tron, utan för att de aldrig riktigt mött den.
– Jag brukar säga att det inte bara handlar om troende och icke-troende. Det finns en stor grupp som jag kallar de ovetande. Det är människor som kanske inte har något emot tro, men som inte vet vad det innebär att leva med Jesus. Och det är ju de vi behöver nå. Varför är de ovetande? Det är en viktig fråga för kyrkan framåt.
Det förändrar också riktningen för kyrkans uppdrag.
– Jesus sa ju inte att syndaren skulle gå till kyrkan, utan att kyrkan skulle gå till syndaren. Och det där tror jag vi behöver ta på allvar. Vi kan inte bara tänka att människor ska hitta hit, utan vi måste finnas där ute, i deras vardag.
Samtidigt menar han att kyrkan behöver bli mer öppen för det oväntade – också i sina egna rum.
– Jag tänker på berättelsen när Jesus är hemma hos farisén och så kommer det in en kvinna som absolut inte var väntad eller ens välkommen. Men Jesus backar inte. Han hanterar det med en självklarhet som säger något om hur Guds rike fungerar. Och ibland tänker jag att det luktar lite för lite skit i kyrkan. Det vill säga, det är lite för ordnat. Vi behöver tåla att det kommer in människor som inte passar in i våra ramar.
Möten som förändrar
Mycket av det avgörande sker bortom kyrkans egna samlingar. I möten som inte går att planera.
– Jag minns ett möte med en företagare som började ganska tufft. Han reagerade starkt på att jag kom från Gnosjö och hade en tro. Jag blev lite ställd, men så sa jag till honom: ”Vet du vad som är barlasten i mitt liv? Den Gud jag tror på.” Och så blev jag tyst. Då förändrades något. Han sa att det var intressant, och så satt vi i tre timmar och pratade, med tårar och allt. Jag hade aldrig kunnat planera det där.
Just i de situationerna, menar han, blir det tydligt att kyrkan inte alltid initierar det som sker.
– De där tillfällena när det bara händer, det är då man känner att Gud redan är där. Att vi får kliva in i något som redan pågår i en annan människas liv. Och då handlar det mycket om att vara lyhörd och inte krångla till det.
I slutändan handlar det om samspelet mellan vardag och gudstjänst.
– Tänk om det i varje gudstjänst fanns utrymme för någon att säga: ”Det här hände mig i veckan.” Inte för att det alltid är stort och märkvärdigt, utan för att det visar att tron fungerar i vardagen. Då tror jag att vi skulle känna att vi är en levande kyrka.
Och kanske är det där framtidens kyrka faktiskt tar form.
– För mig handlar det om att få vara där man är, ha med sig Jesus i det livet och vara lyssnande. Och när det behövs, ha modet att säga något enkelt. Det räcker ofta längre än vi tror.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Pelle Bäckrud. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Pelle Bäckrud tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
