När Roland Stahre får frågan om sin längtan för framtidens kyrka går tankarna inte i första hand till nya verksamheter eller strategier. I stället återkommer han till ett tema som följt honom under många år: den själavårdande församlingen.
Han beskriver en tid där polarisering präglar både samhället och kyrkan och där behovet av trygga miljöer blivit allt större.
– Jag önskar att vi skulle kunna hitta vägen fram till en församling som är en själavårdande miljö. Vi blir aldrig färdiga eller perfekta, men tänk om vi kunde sträva mot att människan, i hela sin komplexitet, får rymmas.
För Roland Stahre handlar själavård inte bara om enskilda samtal, utan om hela församlingskulturen – allt från gudstjänster till smågrupper och vardagliga möten.
Att bli sedd
Grunden är, menar han, egentligen enkel: att människor blir sedda.
– Att bli sedd och inte osynliggjord. Att bli sedd av någon som ser dig för den du är och också i det du är. Det gör någonting med oss som människor. Att bli osynliggjord, eller bara vara intressant tills någon mer intressant dyker upp bakom ryggen, det skadar.
Samtidigt ser han olika utmaningar beroende på sammanhang. I stora församlingar är risken att människor försvinner i mängden. I små sammanhang kan människor i stället bli fastlåsta i gamla bilder av vilka de förväntas vara.
Den dröm han bär på har följt honom länge. När Nimbuskyrkan på Öckerö invigdes skrev han en sång vars refräng fortfarande sammanfattar hans vision.
– ”Låt våra hjärtan få mötas, på en plats där kärleken gror. I ett rum där alla kan rymmas, i ett hus där framtiden bor.” Det var länge sedan, men det är fortfarande min dröm.
Men en sådan kultur uppstår inte av sig själv, betonar han.
– Vi behöver vara medvetna om våra blinda fläckar. Jag kan tro att jag är mer öppen än jag faktiskt är. Därför behöver både ledarskap och varje medlem hela tiden leva i den processen. Det räcker inte att skriva en vision på ett papper.
Gud är redan där
De dryga tjugo åren som sjukhuspastor har också förändrat hans syn på både Gud och den egna rollen.
Tidigare kunde han känna att han bar ansvaret när han gick in till patienter på sjukhuset. Med åren har den känslan ersatts av något annat.
– Jag kan slappna av därför att Gud redan är där när jag kommer. Jag behöver inte bära in Gud till människan. Gud har varit där före mig. Den tanken bär jag också med mig in i själavården och in i min längtan efter församlingen.
Den hållningen tror han också skulle kunna prägla gudstjänstlivet. Att förbereda sig väl är viktigt, säger han, men den djupaste tryggheten ligger inte i den egna prestationen utan i att Gud redan verkar.
Mitt i detta finns också en realism. Kyrkan lever inte i något paradis.
– Det är mitt i skiten som vi får vara församling. Människor drabbas av kriser, sjukdom, sorg och trauma. Därför behöver vi möta varandra med en god nyfikenhet.
Han återkommer till två frågor som han menar kan förändra många möten:
– Hur är det att vara du? Och: Hur är det att vara du just nu?
När tron blir en börda
Samtalet leder också in på erfarenheter från uppväxten och från många år som pastor. Som barn präglades Roland Stahre av en undervisning om Jesu återkomst som väckte rädsla snarare än hopp. Även i dag möter han människor vars tro blivit en tung börda.
Han berättar om en patient vars djupa ångest inte främst handlade om sjukdomen utan om den skuld som lagts på henne från ett religiöst sammanhang.
– Personen hade fått höra att sjukdomen var hennes eget fel. Jag tänkte att det här borde vi väl ha lämnat bakom oss, men det sker fortfarande. Det gör mig bedrövad.
Därför återkommer han gång på gång till att människan aldrig får komma i andra hand.
– I ivern att vara trogen Ordet kan man göra väldigt mycket skada. Jesus säger att den som har bördor ska komma till honom. För mig blev bördorna bara tyngre. Så får det inte vara.
Trots kyrkans misslyckanden är han ändå hoppfull. Inte därför att problemen en dag kommer att försvinna, utan därför att varje generation får börja om.
– Vi kommer aldrig att bli färdiga. Men vi får trotsigt sträva framåt. Varje dag är ny. Vi får leva av nåden och barmhärtigheten – också mot oss själva.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Roland Stahre. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Roland Stahre tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
