Marie-Louise Nilsson har arbetat större delen av sitt yrkesliv som präst inom EFS och Svenska kyrkan. I dag är hon nationell ledare för Alpha Sverige, efter att under många år ha använt Alpha (grundkurs i kristen tro) i sitt arbete som präst.
När hon beskriver sin längtan efter framtidens kyrka börjar hon dock inte med metoder eller verksamhetsformer.
– Jag längtar efter en kyrka som centrerar sig kring Kristus, där evangeliet får vara i centrum. En kyrka som hittar självförtroende i vem man är i Jesus. Vi behöver många olika uttryckssätt och vi beter oss på olika sätt, men uppdraget och kärnan är det centrala. Det är där vi hittar enheten.
För henne kan en sådan kyrka se ut på många olika sätt. Det kan vara en stor församling eller en liten gemenskap på landsbygden. Avgörande är inte resurserna utan vad som präglar livet tillsammans.
– Jesus är varm och generös. Han vill beröra med sin helige Ande och han kallar oss till att vara ett bönens folk. Vi är kallade att vara lärjungar. Jag kan fundera ibland: Håller vi människor upptagna eller tränar vi dem i kristuslikhet?
Det innebär också att församlingen behöver fundera över sina prioriteringar, menar hon. Vad får ta plats? Vilka människor syns framifrån? Är lokalen viktigare än människorna? Får unga och människor som inte känner till kyrkans koder utrymme?
Den röst som inte hörs
Som församlingsledare har man ett särskilt ansvar för detta, menar Nilsson.
– Du har ett privilegium som ledare. Du får faktiskt vara med och forma. Hur lyfter jag in de människor som inte har en röst? Och för mig är den röst som aldrig hörs i kyrkan den som ännu inte har upptäckt Jesus.
Den personen kommer inte till församlingens beslutande möten och efterfrågar förändring.
– De sitter ju inte på ett församlingsmöte och säger: Hallå, vad gör ni för att nå mig? Jag fattar inte riktigt evangeliet. Vad har ni för mig? Utan du som ledare behöver ta den rösten och lyfta den.
Därför tycker Nilsson att det är avgörande att pastorer, präster och andra församlingsledare har aktiva relationer med människor som inte delar deras tro.
– Det är så lätt att man bara rör sig i den kyrkliga sfären, speciellt om man jobbar i den och är där på vardagar också. För mig har det varit en medveten handling att prioritera vänskap med människor som inte finns i kyrkan. Inte bara se dem som frälsningsobjekt, utan faktiskt som vänner och dela livet.
Som förebild nämner hon Alpha-pionjären Nicky Gumbel, som trots många år som kyrkoherde och internationell kyrkoledare fortsatt att prioritera mötet med människor som utforskar kristen tro. Poängen, menar Nilsson, är framför allt att lyssna.
– Vad hade det gjort med vår förkunnelse, våra predikningar och hur vi leder församlingar om vi som präster, pastorer, ledare och diakoner varje vecka satt och lyssnade på människor som nyfiket ville upptäcka Jesus? Ibland funderar jag på om vi svarar på frågor som människor egentligen inte har.
Våga vara det som är annorlunda
Men en kyrka som lyssnar behöver inte bli en kyrka som tonar ned det som är specifikt kristet. Snarare tvärtom.
Nilsson längtar efter större utrymme för den helige Ande och använder uttrycket ”the weird stuff” – det som utifrån kan framstå som märkligt eller främmande. Hon menar att människor som söker sig till kyrkan inte nödvändigtvis gör det för att hitta sådant de redan kan få någon annanstans.
– Vi har evangeliet i centrum, förkunnelsen om syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus. Men vi har också livet i den helige Ande. Jag tror att människor söker något mer. Det är jätteweird att vi får ta emot den helige Ande. Gåvorna är superweird. Finns det ett bönespråk? Kan man tala i tungor? Men vi behöver visa på det livet på ett sätt där människor kan sänka axlarna, slappna av och känna sig trygga.
Hon nämner förbön, helande och upprättelse som delar av detta.
– Det finns inget annat ställe där du faktiskt kan få förbön och där Jesus helar, läker, berör, upprättar och tar bort skam. Där behöver vi få självförtroende i att vara i det livet.
Bönen är ytterligare en del hon vill se mer av.
– Kyrkohistorien är väldigt tyst om väckelser och genomgripande förändringar i samhällen som inte först har startat i bön. Men vi ska inte göra bönen till ett krav eller något jobbigt. Vi får lov att be. Det finns en glädje i det.
”Det luktar vårvind”
Samtidigt ser Nilsson en förändring bland unga. När hon själv var ung upplevde hon det som pinsamt och konstigt att berätta om sin tro. Den erfarenheten riskerar hennes egen generation att bära med sig och överföra på dagens unga.
När hon själv frågat yngre kristna om det är jobbigt att tala om sin tro i skolan har hon mötts av en helt annan inställning.
– De säger ungefär: Varför skulle det vara jobbigt? Jag delar det som är viktigt för mig och någon annan delar det som är viktigt för dem. Det handlar om respekt. Där har det skett ett skifte. Den yngre generationen är väldigt öppen.
Det gör henne hoppfull.
– Många av oss som är i ledande ställning nu tillhör en generation som kan tänka att det är jobbigt att dela tro och sedan förutsätta att unga känner likadant. Men så är det inte på samma sätt längre. Det luktar ju vårvind.
Det hon helst skulle vilja lämna bakom sig i framtidens kyrka sammanfattar hon med ett ord: försagdhet.
– Våga ta plats, var frimodig, sträck på dig. Du bär Guds rike. Var stolt över det. Jesus är det bästa som kan hända en annan människa och dig själv. Varför håller vi tillbaka kring det?
Samtidigt behöver tron inte alltid upplevas starkt. Nilsson berättar om en ung man som brottades med att han inte ”kände” Jesus eller den helige Ande på det sätt han trodde att han borde.
– Ibland har vi kanske i kyrkan lagt för mycket fokus på våra känslor. Det Jesus har gjort gäller för dig även om du inte känner någonting. Ibland får man säga: Det här vill jag tro, hjälp min otro, ge mig tro. Ibland ropar man sitt ja till Jesus högt och frimodigt. Ibland viskar man det nästan skört.
Det förändrar inte hennes grundläggande övertygelse.
– Jesus är på riktigt och han möter oss i vår verklighet.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Marie-Louise Nilsson. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Marie-Louise Nilsson tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
