Josefine Arenius har tillbringat en stor del av sitt yrkesliv i frikyrkliga organisationer, bland annat Evangeliska frikyrkan och Equmeniakyrkan. I dag arbetar hon som föreläsare och processledare med ledarskapsfrågor, framför allt utanför kyrkan.
När hon får frågan om vad hon drömmer om för framtidens kyrka kommer svaret snabbt.
– Det första jag drömmer om för kyrkan är mod. Modet att förstå vilka vi är och vårt uppdrag, både som enskild kristen, lokal församling och sammanhang. Modet att förstå att vi är kallade till den här tiden. Det är rätt hopplöst när man tittar ut nu, men vi kan vara en del av skillnaden.
För Josefine Arenius handlar det bland annat om att kyrkan behöver förstå världen som dess medlemmar faktiskt lever i. Hon efterlyser större nyfikenhet på vad som händer på arbetsplatser och i människors vardag.
– Jag drömmer ofta om att få ta med mig pastorer till personalrum på företag. Vet ni ens vad det samtalas om där? Vet ni vad det är att vara undersköterska, vara med i den lokala församlingen och sedan sitta i personalrummet på jobbet och berätta om sin tro?
En outnyttjad kunskap
Samtidigt finns det, menar hon, en stor kompetens bland dem som sitter i kyrkbänkarna. Många har genom sina yrken utbildats i ledarskap, svåra samtal, grupprocesser eller frågor om psykisk ohälsa. Den kunskapen skulle församlingarna kunna använda betydligt bättre.
Josefine Arenius tror också att kyrkliga konferenser och pastorssamlingar oftare borde hjälpa ledare att förstå det vanliga livet utanför kyrkan.
– Vi tycker om att prata om hur vi möter utsatta grupper, vilket vi ska göra. Det är en del av vår kallelse. Men vi pratar ganska lite om hur jag möter mina kompisar i personalrummet som precis har byggt sin pool och ska till Thailand tre veckor på semester. Vi pratar ganska lite om människors vanliga liv.
Själv upplever hon att hon talar mer om Jesus sedan hon lämnade sitt arbete i kyrkliga organisationer. I möten med chefer, industriarbetare och offentliganställda berättar hon gärna att hon är troende – och upptäcker att det öppnar samtal.
Nyckeln är inte att ha färdiga metoder för hur en kristen ska evangelisera vid grillkvällen eller i personalrummet.
– Så länge jag är trygg i vad jag tänker och tror har jag råd att ställa hur mycket frågor som helst. Våra samtal blir så mycket bättre när jag låter en annan människa med helt andra upplevelser än vad jag har styra och driva samtalet.
”Jag är så trött på rädsla”
Samma hållning vill hon se i kyrkans ledarskap. Där upplever hon att rädsla alltför ofta får styra: rädsla för vad som får sägas, var gränserna ska dras och hur olika grupper ska reagera.
– Jag är så trött på rädsla i ledarskap. Det här: säg inte det, för då kanske den här tycker. Akta er för det här, för då kanske den tycker. Jag tror att vi i frimodighet behöver tänka att vi säger så mycket vi kan, inte så lite vi kan.
Hon varnar också för ledare som alltid tycks veta bäst.
– Man ska se upp med när en ledare tror att den är mest kunnig eller erfaren i rummet. Att säga ”det här har jag ingen aning om” är väldigt gott ledarskap. När du möter ledare som hela tiden vet vad som är bästa vägen framåt eller alltid har ett råd, då är det dags att tänka: Vänta nu.
Den trygga ledaren kan i stället använda kompetensen runt omkring sig – universitetslektorn, undersköterskan eller någon annan som vet mer.
– Att våga ringa andra och säga ”här kan inte jag” är ett modigt ledarskap. Det tror jag vi behöver mer av.
Samma person i alla rum
För Josefine Arenius hänger det ihop med ytterligare en längtan: kristna och kristna ledare som inte byter personlighet beroende på vilket rum de befinner sig i.
– Jag längtar efter ledare som är samma person i alla rum. Ingen orkar vara olika personer i alla rum. Men det innebär också att jag på en fest kan säga: Jag älskar Jesus. Det viktigaste för mig i mitt liv är min tro.
Det gäller också gudstjänsten. Hon vill att livet utanför kyrkan ska få fortsätta hela vägen upp på estraden, utan ett särskilt kyrkligt tonfall eller språk som gör tröskeln högre för den ovane.
Och trots kritiken är Josefine Arenius hoppfull. Hon ser unga människor som självklart och frimodigt talar om sin tro och människor utan tidigare kyrkvana som söker sig till församlingen.
– Guds kyrka kan inte dö, men vi kan inte heller sätta oss på våra händer och tänka att det löser sig. Jag är väldigt hoppfull egentligen. Men jag skulle också vilja skaka om oss lite. Det är någon kombination.
Denna text är skapad med hjälp av AI utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Josefine Arenius. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Josefine Arenius tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
