Den svenska frikyrkohistorien är fylld av både väckelse och splittring. Samfund har bildats, delats och ibland återförenats. Berättelsen rymmer starka missionsinitiativ, djärv diakoni och uthålligt församlingsarbete – men också konflikter och uppbrott.
Det slog mig särskilt tydligt när en prästkollega nyligen frågade hur min egen kyrkliga tillhörighet egentligen hänger ihop. Till vardags tjänar jag som pastor i två församlingar: en dubbelansluten till Equmeniakyrkan och Evangeliska Frikyrkan, och en pingstförsamling. När jag försökte förklara bakgrunden berättade jag engagerat om den svenska frikyrkorörelsens historia – om baptister, missionsförbundare, pingstvänner och många andra rörelser.
Efteråt insåg jag att berättelsen jag dragit var dubbelbottnad. Den rymmer både en rik väckelsehistoria och en historia av återkommande splittring.
När konflikterna tar över
Även i vår tid blossar teologiska debatter upp i det svenska kyrkolandskapet. Ofta präglas de av ett högt tonläge. I sådana stunder infinner sig hos mig en obehaglig fråga: ska enheten i Kristi kropp alltid förbli en from förhoppning – något vi talar om men sällan lyckas leva i?
Jag har mött kristna som medvetet eller omedvetet dragit sig undan från församlingslivet. De orkar helt enkelt inte med fler konflikter. När livet redan rymmer tillräckligt med svårigheter blir ansträngda relationer i kyrkan en börda för mycket.
En gammal berättelse illustrerar detta på ett träffande sätt. En man räddades efter många år ensam på en öde ö. När räddningspersonalen kom fram såg de tre hyddor.
– Vad är det här? frågade de.
– Den första är mitt hus, svarade mannen. Den andra är kapellet där jag firar gudstjänst.
– Och den tredje?
– Det är kapellet jag började gå till efter en svår splittring.
Historien är förstås humoristisk, men den pekar på något allvarligt. Splittring tycks nästan vara en ständig följeslagare i mänskliga gemenskaper – också i kyrkan.
En väg bort från självhävdelsen
Enligt kristen tro är splittringen ytterst ett uttryck för syndens verklighet: vår oförmåga att leva i fred med varandra. Därför är kyrkans enhet inte bara en organisatorisk fråga utan en andlig.
Jesus själv kopplar enheten mellan sina efterföljare till kyrkans trovärdighet i världen (Joh 17:21).
Aposteln Paulus formulerar samma tanke i sitt brev till församlingen i Filippi. Han uppmanar de kristna att leva i samma kärlek, att vara ödmjuka och att sätta andra högre än sig själva.
Det är ord som skär rakt igenom all självhävdelse. Enhet handlar inte i första hand om att alla ska tycka lika i varje fråga. Den handlar om hur vi bemöter varandra.
Kyrkan som gemensam berättelse
Kyrkan kan liknas vid en ensemble i en teateruppsättning. Varje skådespelare har sin roll, men ingen står ensam i centrum. Föreställningen fungerar bara när alla samspelar mot samma mål.
På liknande sätt är församlingen kallad att gestalta evangeliets stora berättelse – berättelsen om hur Gud försonar världen med sig själv.
I denna berättelse ryms en mångfald av erfarenheter, traditioner och uttryck. Men den hålls samman av ett centrum: Jesus Kristus.
Centrum – inte gränser
Därför behöver kristna gemenskaper vara mer än en samling människor som definierar sig genom sina gränser. Jag drömmer om en kyrka som snarare präglas av ett gemensamt centrum – där Kristus står i mitten.
En sådan gemenskap kan rymma olikheter utan att falla sönder. Den kännetecknas av nyfikenhet, lyssnande och en vilja att förstå varandra.
Det betyder inte att teologiska frågor saknar betydelse. Men de får inte bli viktigare än den kärlek som evangeliet själv uppenbarar.
Korset är den yttersta bilden av denna kärlek – ett liv i tjänande snarare än självhävdelse. Där finns också grunden för den enhet som kyrkan är kallad att gestalta.
Att bevara enheten
Efesierbrevet uppmanar de kristna att sträva efter att bevara Andens enhet genom fridens band (Ef 4:3). Ordet sträva antyder något aktivt: en vilja att arbeta för försoning och fördjupade relationer.
Enheten är inte något vi själva konstruerar. Den har sin källa i Gud själv. Men den behöver vår omsorg för att bli synlig i kyrkans liv.
Därför behöver vi också be om den.
Herre, förnya i oss din Ande.
Öppna våra hjärtan för ditt ord och fyll oss med kärlek till våra systrar och bröder.
Låt oss tillsammans få vittna om din nåd och söka den enhet som har sin grund i dig.
Amen.
