Kyrkans ständiga kallelse är, och har alltid varit, att i livets alla skeden vända sig till Gud i bön och tillbedjan. Vi behöver be. Vi som kristna behöver ständigt vända oss till Gud för att få bli mötta av kärlek och förvandlande nåd. De av oss som uppfattar oss höra till det hörn av kyrkan som har prefixet “fri-” känner kanske igen sig i synen på vår egen rörelse som en rörelse som är ganska bra på ganska mycket: Vi vet (för det mesta) hur föreningsdemokrati fungerar, är kompetenta fastighetsförvaltare och flitiga givare som genom vårt offrande bär vårt gemensamma ekonomiskt.
Sedan finns det de av oss som är goda bedjare, som troget bär vår kyrka i förbön. Inte på ett sådant sätt att bönen är någonting som kan presteras, utan snarare som en livshållning riktad mot Gud, som vill tala med Gud under livets alla stunder. Ni som räknas till de sistnämnda är stora förebilder som resten av oss behöver ta rygg på – för vi behöver be! Många av oss, inte minst jag själv, behöver bli utmanade i just detta!
Längtan efter inlyssnande
När Bibeln talar om det ofattbart stora att vara människa så är ett genomgående tema att vi är människor med möjlighet till en aktiv relation till vår skapare. I allt vad det innebär att vara människa vill Gud vara med oss, och i vår respons på Guds vilja är vår bön central. Jag längtar efter ett andligt klimat i vår kyrka där bönen och inlyssnandet av Andens ledning är centrala ledord. Där vi tillsammans får be om att Guds rike och rättfärdighet ska få ta plats i våra sammanhang. I ljuset av den förvandling som följer av att vi ständigt och ihärdigt vänder oss mot Gud – i Kristus är vi som bekant nya skapelser – tror jag att vi kommer att märka att mycket av det vi kämpar med som kyrka kommer att präglas och förändras av ljuset! I vår fullkomliga överlåtelse till Gud och hans verk får vi försöka vila i att det faktiskt är han som håller Equmeniakyrkan i sin hand, inte tvärtom.
Detta är en central lärdom som kyrkan ständigt behöver erövra. Vi ber inte för att på något sätt prestera Guds rike, vi ber för att vi tillhör och vill söka Guds rike. Vi ber inte för att på något sätt försöka blidka Gud till att realisera våra egna drömmar och visioner, vi ber för att vi tillhör och vill söka Guds rike. Allt det andra ska vi också få, men vi börjar inte i den änden. Vår bön är inte det vi som konsumenter ger till den gudomlige producenten Gud för att han ska hörsamma vår nöd, vi ber för att vi tillhör och vill söka Guds rike. Gud hörsammar vår nöd, men det beror inte på vad vi klarar av utan på vad Gud klarar av. Vår bön är inte heller något privat där vi alla genom vår bön enskilt bär ansvar för vår helgelse och fromhet, utan bönen är en kollektiv angelägenhet där hela kyrkan tillsammans behöver hjälpas åt att leva gudstillvända liv. Vi hör alla ihop för att vi tillhör Guds rike.
Så låt oss be!
Så låt oss be tillsammans! Jag som skriver det här sitter med i arbetsgruppen för en satsning som vi har valt att kalla Vaka och be – Equmeniakyrkans gemensamma bönedygn. Vi vill bjuda in hela Equmeniakyrkan, alla medlemmar och församlingar, till ett dygn av bön och tillbedjan. Med utgångspunkt i Kolosserbrevet 4:2 vill vi uppmuntra till just detta: att vara “uthålliga i bönen [och] vaka och be under tacksägelse”. Den 25-26 april vill vi anordna en variant på ett “klassiskt” bönedygn i vår kyrka, där bönen bärs gemensamt av bedjare som schemalägger sig att be under olika tider under dygnet. Skillnaden är här att vi vill göra det hela samfundet tillsammans, och att vi kommer att försöka använda oss av den tekniska infrastruktur som vi vet att många församlingar har byggt upp sedan pandemin och dess livesända gudstjänster.
Se gärna Vaka och be som en inbjudan att helt enkelt vara i bön. Det betyder att vi inte behöver ha en agenda för vad vi ska be om eller för under dygnet. Vi får bjuda in till närvaro och lyssnande i bön, ge utrymme för tillbedjan och tacksamhet såväl som för klagan och sorg. Allt får finnas i samtalen med Gud, hela livet ryms. Vi vill bjuda in alla Equmeniakyrkans församlingar att delta. Antingen genom egna lokala bönedygn, genom att vara en del av vår livesändning eller en kombination av båda. Det är redan ett ganska stort gäng församlingar som har visat intresse till att vara med, och om du och din församling är intresserade kan ni läsa mer på bönedygnets hemsida.
Mitt i allt detta kvarstår min initiala längtan och uppmaning: vi behöver be! Vi behöver hitta kreativa vägar att inspirera varandra till bön, och vi behöver be om Guds hjälp för att göra det.
Jesus Kristus – hjälp oss att söka Ditt rike och Din vilja för vår kyrka och vår värld, amen.
