Internationella kvinnodagen har sedan 1978 varit en av Förenta nationernas officiella högtidsdagar, instiftad för att den 8 mars varje år uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation världen över. Redan i början av 1900-talet infördes dagen i olika länder, bland annat som en del av kampen för kvinnlig rösträtt. Sverige anslöt sig till denna tradition 1912, men kvinnor fick vänta till 1921 innan de kunde rösta i allmänna val. Samtidigt kan vi blicka ännu längre tillbaka och se att den första frikyrkoförsamlingen i Frillesås redan 1848 beslutade att varje man och kvinna, oavsett social status, skulle ha samma rätt att rösta och delta i församlingens beslut. En vacker tradition av jämlikhet att bygga vidare på.
Inför årets kvinnodag vill jag särskilt lyfta fram två förebilder för jämställdhet som nyligen avslutat sina livsresor.
En annorlunda president
Jimmy Carter, mest känd som USA:s 39:e president, gick ur tiden vid hundra års ålder i slutet av december i fjol. Någon skrev att även om han kommer att bli ihågkommen som en god president så åstadkom han ännu mer efter sin tid i Vita huset. Genom att grunda Carter Center engagerade han sig i konfliktlösning, demokrati och mänskliga rättigheter.
Jimmy Carter var baptist och tjänade i fyrtio år som söndagsskollärare och diakon i Maranatha Baptist Church i Georgia. När samfundet Southern Baptist Convention (SBC) beslutade att lämna Baptisternas Världsallians, bland annat på grund av motstånd mot kvinnligt ledarskap, tog Carter och hans församling ställning och bytte samfund.
År 2005 fick jag möjlighet att lyssna till Carter när han undervisade över bibelordet i Galaterbrevet 3:28: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Det var ett starkt budskap mitt i en tid av smärtsam splittring inom baptistvärlden. Jimmy Carter stod upp för jämställdhet, människors lika värde och mänskliga rättigheter. För mig är han en förebild, värd att uppmärksammas i samband med internationella kvinnodagen – en dag för jämlikhet och likabehandling. Trots sina många uppdrag och utmärkelser förblev han alltid trogen sitt lokala sammanhang.
En kvinnlig pionjär
Den andra förebilden jag tänker på hette Ulla Bardh och tillhörde den första generationen kvinnliga pastorer och präster i Sverige. Hon avskildes som pastor inom Svenska Baptistsamfundet 1958 och gick ur tiden den 14 februari i år, på Alla hjärtans dag. Ulla banade väg för oss som kom efter. Jag minns henne från min barndom när hon besökte sina föräldrar i Tranås, redan då omgavs hon av en närvaro som jag senare skulle förstå var en brinnande glöd för sitt kall som pastor. Under 27 år tjänade hon som student- och sjukhuspastor och blev därigenom en av våra stora ekumener. Hennes doktorsavhandling från 2008, ”Församlingen som sakrament”, behandlar tro, dop, medlemskap och ekumenik bland frikyrkokristna vid 1900-talets slut.
Liksom Carter var Ulla Bardh trogen sitt lokala sammanhang, i hennes fall Valsätrakyrkan i Uppsala. Hon längtade efter kristen enhet och blev genom sitt liv och arbete en vägvisare för jämställdhet. Att hon lämnade oss just på Alla hjärtans dag känns på något vis symboliskt – hennes hjärta rymde en stor omsorg, inte minst för unga pastorer och deras hållbarhet i tjänsten.
På lördag är det Internationella kvinnodagen, som jag gillar att benämna som jämställdhetens dag. För att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män behövs förebilder som Ulla Bardh, som kliver fram och med självklarhet tar plats. Men det behövs även förebilder som Jimmy Carter, som skapar utrymme för andra att göra detsamma. Jämställdhet är en angelägen fråga inom alla områden, men just denna vecka vill jag särskilt lyfta vikten av fortsatt arbete för kvinnors rättigheter.
Tack, Jimmy Carter. Tack, Ulla Bardh. Ni har gått en sträcka för jämställdhet – i kyrkan, i Sverige och i världen.
