De existentiella frågorna har fått stor uppmärksamhet under Almedalsveckan efter debatten om regeringens satsning på existentiell hälsa. Sändaren har tidigare rapporterat om hur det, trots oenighet om själva begreppet, finns en bred samsyn om betydelsen av mening, hopp och sammanhang.
Ett av de uppföljande seminarierna tog vid där den diskussionen slutade. I stället för att debattera begreppet stod en annan fråga i centrum: varför tycks just svenska unga ha svårare än jämnåriga i andra länder att uppleva mening i livet?
Forskarna såg ett oväntat mönster
Utgångspunkten var resultat från den internationella Global Flourishing Study, där över 200 000 personer i 22 länder följs över tid. Sverige deltar med omkring 15 000 personer.
När människor får frågor om ifall det de gör i livet känns meningsfullt och om de upplever att de har ett syfte hamnar Sverige långt ner i internationella jämförelser. Men det som verkligen överraskade forskarna var något annat.
– Det som framstår allra tydligast är inte skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa, utan mellan unga och äldre. De yngsta svenskarna skattar mening och syfte betydligt lägre än äldre, och det är inte ett mönster vi ser internationellt, sade Nora Hansson Bittár, doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm.
Samtidigt rymmer resultaten en oväntad paradox. När samma unga får frågan hur de tror att de kommer må om fem år är svaren betydligt mer optimistiska.
– De unga har skyhöga skattningar när det gäller den egna framtiden. Det går emot bilden av unga som pessimistiska, sade hon.
Men om tron på framtiden finns kvar – varför är då känslan av mening svagare just nu?
”Vi har klippt av banden”
För David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, behöver svaret sökas i hur samhället förändrats.
Han beskrev religioner som ”meningsmaskiner”, inte främst därför att de erbjuder vissa trosföreställningar, utan därför att de hjälper människor att uppleva sig som en del av något större än sig själva. Gemensamma berättelser, gemenskaper och känslan av att behövas har historiskt hjälpt människor att uppleva att livet är värt att leva, också när det varit svårt.
– Mening uppstår när jag känner att jag är tagen i anspråk av någonting större än mig själv.
Enligt David Thurfjell har det moderna samhället samtidigt monterat ned många av de sammanhang som tidigare gav människor just den erfarenheten.
– Vi har ganska systematiskt klippt av de band som tidigare band in människor i större sammanhang. Vi kan inte vrida tillbaka klockan, men vi behöver fundera över vilka situationer som faktiskt kan väcka den erfarenheten också i dag.
Han pekade också på vad han kallade en frihetsparadox. Tidigare generationer kämpade mot yttre begränsningar – klassamhället, bristen på frihet eller ojämlikhet – och kunde rikta sin frustration mot sådant de ville förändra. Dagens unga har på många sätt ärvt den friheten, men ställs i stället inför uppgiften att förverkliga sig själva.
När de då möter sina egna begränsningar riskerar frustrationen att riktas inåt i stället för mot omvärlden.
– Då blir det i stället självhat. Man vänder sin frustration mot sig själv, sade David Thurfjell.
När välmåendet blir ännu ett krav
Ullakarin Nyberg, överläkare och forskare inom suicid vid Karolinska Institutet, såg ett annat problem. Hon menade att samhället i allt högre grad gör själva välmåendet till ett prestationsprojekt.
– Det är oerhört kravfyllt att må bra.
I stället för att hjälpa människor att leva med livets svårigheter försöker vi ständigt optimera oss själva, menade hon.
– Man duger aldrig riktigt som man är. Man ska hela tiden sträva efter att bli någon annan, se annorlunda ut eller prestera mer.
Hon varnade också för att varje känsla av sorg eller oro riskerar att betraktas som något som snabbt måste åtgärdas.
– Ohälsa är ofta normala reaktioner på onormala situationer. Allt ska inte åtgärdas eller medicineras bort, utan delas med andra människor.
Ullakarin Nyberg återkom flera gånger till betydelsen av vardagens små möten. Ett vänligt ord, någon som stannar upp eller ett sammanhang där man får bidra kan betyda mer än stora program för självförverkligande.
Inte fler svar – fler människor
Maria Hammar, projektledare för Existens, berättade om erfarenheterna från projektet, som drivs av Equmenia tillsammans med flera andra organisationer och samlar unga för samtal om livets stora frågor.
En återkommande erfarenhet är att unga sällan efterfrågar färdiga svar.
– Vi vill gärna prata med vuxna, men vi upplever att de hela tiden ska lösa problemen. Vi vill att någon bara lyssnar på det vi säger.
Projektet har samlat unga mellan 13 och 25 år i samtalsgrupper. En viktig erfarenhet är att ensamheten ofta minskar när människor får sätta ord på sina frågor tillsammans med andra, även när svaren inte är självklara.
Maria Hammar berättade också att de mest uppskattade grupperna ofta varit de där yngre och äldre mötts. Där har de yngre upptäckt att vuxna inte heller har alla svar, samtidigt som de äldre fått höra hur unga faktiskt tänker om livet.
– Jag trodde att ni hade hittat meningen med livet. Men nu märker jag att ni inte har gjort det, och det är rätt skönt, återgav hon en ung deltagares kommentar.
En gemensam slutsats
Trots att panelen kom från olika håll återkom samma tema gång på gång. Ingen talade om en snabb lösning på den växande meningsbristen, däremot beskrev alla betydelsen av sammanhang där människor blir sedda, behövda och kan dela livet med andra så att de inte behöver bära sina existentiella frågor ensamma.
David Thurfjell:
– I stället för att säga: ”Jag lyssnar på dig”, kanske vi oftare borde säga: ”Jag behöver dig”.
