Nu har äntligen Rysslands-försvararna tystnat

Senaste veckorna har det blivit övertydligt att Putin inte är en fredsherre. Frågan är hur såpass många ett tag kunde tro något annat. Det skriver Carl-Henric Jaktlund.

I slutet av februari, i efterdyningarna av att amerikanske presidenten mötte sin ukrainske motsvarighet, så uppstod ett märkligt vakuum i tiden. Plötsligt, som från ingenstans, dök röster upp som antingen hyllade eller i alla fall tämligen ivrigt försvarade Vladimir Putin, Rysslands president. Det var inte som det påståtts, hävdade man – den största eller till och med hela skulden för kriget i Ukraina är inte alls hans.

Istället riktades ljuset mot Ukrainas president Volodymyr Zelensky, det var möjligen inte hans fel att kriget inleddes (även om somliga röster höjdes även för det) men huvudansvaret för att det fortfarande pågick låg i alla fall på honom. En och annan tidningskrönikör skrev i den riktningen, men framförallt var det så kallat vanligt folk som nyttjade sin åsiktsfrihet på Facebook och andra plattformar för att sprida denna myt och missuppfattning – som man kan kalla det om man är snäll.

Vill man tala klarspråk så är det inget annat än en ren lögn.

Hur kom det sig att detta plötsligt ivriga försvar av Vladimir Putin uppstod? Det finns förstås, inte minst utifrån en allmän trötthet och kritik gentemot västvärlden, de som länge hyst den uppfattningen och lät den höras när ämnet var uppe till allmänt samtal. Andra grundade troligtvis mycket av sin åsikt, eller till och med hela, på den situation som föranlett den aktuella diskussionen: Mötet mellan Donald Trump och Volodymyr Zelensky i Vita huset.

Träffen dem emellan blev vida omdiskuterad eftersom Trump, tillsammans med sin vicepresident J.D. Vance, riktade kraftig kritik mot sin ukrainske kollega om att denne var en diktator som inte verkade önska fred. Den amerikanske presidenten meddelade även att han var lika allierad med Putin som med Zelensky och gjorde uttalanden så Rysslandsvänliga att det pratades om ett skifte i en gammal maktkamp.

Det var utifrån detta som de ovan nämnda rösterna höjdes och det gjordes antingen på grund av genuin övertygelse och support av Putin eller på grund av genuin övertygelse och support av Trump (eller både och).

Så var det då, men så är det inte nu.

Senaste tiden, och i synnerhet den senaste veckan, har det nämligen varit knäpptyst med dylika åsikter. Det är rimligt. Senaste tiden har Vladimir Putin nämligen, istället för att ta steg i fredsprocessen som han själv antytt och Donald Trump utlovat, växlat upp anfallen mot Ukraina. Attackerna hör till de värsta på de tre år som kriget pågått.

Ryssland har visat sitt rätta ansikte så tydligt att Trump häromdagen plötsligt kallade Putin för galen och uttryckte att han inte förstod vad som hänt med honom. Det borde dock inte vara så svårt förstå, attackerna är ju bara en logisk följd av att det rör sig om ett invationskrig. Skulle Ryssland lägga ner vapnen vore kriget slut, skulle Ukraina lägga ner vapnen vore deras land ett minne blott. Det är den enkla sanningen.

Möjligen missuppfattade Trump situationen där i slutet på februari, möjligen försökte han sig på ett taktiskt spel som i så fall visade sig misslyckat. Parallellt med att han funderar på det kan de svenskar som skred ut till försvar för Trump och Putin och till attack mot Zelensky fundera på hur det kunde bli som det blev.


image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

När Anden kom revs inte olikheterna – bara murarna

Den pingst som just passerat påminner om något som känns allt svårare i vår tid: människor behöver inte bli lika varandra för att kunna förstå varandra. Pingsten handlar inte om likriktning utan om gemenskap mitt i olikheterna.

På lördagarna förvandlas kyrkan till secondhand

En uppstoppad falk, en Märta Måås-Fjetterström-bonad eller bara en långfika. På lördagarna förvandlas Abrahamsbergskyrkan i Bromma till secondhand-butiken Reprisen – en verksamhet som lockar hundratals besökare och gett församlingen både nya intäkter och nya möten.

Joel Halldorf: ”djupare rötter i en ytligare tid”

Intresset för kristen tro ökar samtidigt som kunskapen om dess innehåll tunnas ut. För Joel Halldorf är framtidens stora kyrkliga utmaning därför tydlig: att forma människor djupare i en tid präglad av identitet, brus och andlig ytlighet.

Samhällets bankande hjärta

I en tid där mänskliga möten blir färre växer behovet av platser där vi får vara just människor. Kanske är det där församlingen har sin viktigaste uppgift. Det skriver Beryl Lindeman.