Kanske undrar du över hur Equmeniakyrkan mår, egentligen? Det finns många svar på den frågan, förstås, beroende på var utsiktspunkten är. Vi är församlingar som kämpar och församlingar som anar framtidshopp, församlingar som växer och församlingar som minskar. Förutsättningarna och livscyklerna ser olika ut och vi är en mångfald.
Från min horisont, med ansvar för den gemensamma organisationen, går vi igenom en krävande omorganisation i strävan efter en budget i balans. Samtidigt lever värmen av Vision26 kvar och ska förvaltas av kyrkostyrelse och kyrkoledning inför framtida mötesplatser. En sammantagen bild från de fyra spåren är att församlingar vill mötas, lära av och stödja varandra. Det är just vad ett samfund är: människor med Jesus i centrum som tillsammans vill förändras och förändra världen.
Vi befinner oss i en omtumlande tid där vi aktivt behöver välja vad vi lägger tid och engagemang på, samtidigt som livet pågår. Och just nu pågår också en valrörelse.
Kyrka och politik hör ihop
Ett sätt för mig att följa församlingarnas liv, vid sidan av de församlingsbesök som av naturliga skäl är begränsade, är genom sociala medier och hemsidor. Det har varit glädjande att se hur många som har bjudit in till samtal inför valet. Där ska vi också vara.
Hur vi har det i våra samhällen spelar roll och berör oss. Det är en del av vårt uppdrag och vår mission. Ibland höjs röster om att kyrka och politik inte hör ihop. Jag tänker tvärtom. Kyrka och politik hör definitivt ihop. Vi påverkas av politiska beslut och vi ska vara med och påverka det samhälle vi vill se.
Nej, det är inte lätt att veta var rösten ska läggas. Det går att väga för och emot i många frågor. Men när vi talar med varandra och bjuder in företrädare som vill ta ansvar för våra samhällen ökar möjligheten att fatta ett mer välgrundat beslut.
I den församling jag växte upp i fanns lokalpolitiker från de flesta partier mitt i församlingens liv och verksamhet. De hade olika politiska åsikter och möttes vid nattvardsbordet, där de delade bröd och vin. Jag älskade den mångfalden och den spänst den gav åt församlingen. De tyckte olika om vägen framåt, men delade en vilja att bidra till ett gott samhälle. Församlingen och kommunhuset var olika arenor, men på båda platserna fanns människor med en vilja att ta ansvar.
Kanske finns här också något viktigt för kyrkan att värna i en tid när de politiska motsättningarna skärps. Vi behöver inte tycka lika för att höra samman.
En enhet som rymmer olikheter
Equmeniakyrkan är i all sin mångfald och bredd en kyrka som söker enhet. Vi gör det praktiskt och konkret i kyrkokonferenser med konsensuskort. Viljan till kristen enhet gör sig påmind i stadgar, teologisk grund och ordinationslöften. Vi vill vara en kyrka som lever den enhet som är oss given i Kristus, en plats där alla kan göra sin åsikt synlig och ges möjlighet att utveckla den, för att tillsammans söka vägen framåt.
Det betyder inte att skillnaderna mellan oss saknar betydelse. Men det betyder att de inte behöver få sista ordet. Vi söker en enhet som inte bygger på att vi tycker lika i allt, utan på att vi hör samman i Kristus.
I äldre församlingsmötesprotokoll går det ibland att hitta formuleringen: ”den heliga Ande och vi beslutade att …”. Det säger något om en kyrka som både vågar samtala, vara oense och fatta beslut, men som samtidigt söker något större än den egna ståndpunkten.
Kanske är det just en sådan kyrka vår tid behöver – och något av den hållningen kan vi också önska för dem som efter valet får förtroendet att fatta beslut om vårt gemensamma samhälle.
