Masskjutningen på Risbergska komvux i Örebro finner sin plats jämte Estonia, Olof Palme, Anna Lind, branden på Hisingen, Lasermannen – smärtsamma händelser med dödlig utgång som berör på nationell nivå. Att beröras och bära tillsammans är jobbigt och svårt, i den kollektiva sorgen och oron finns potentiella gnistor som riskerar antända och skapa nya trauman.
Några sådana perspektiv har tydliggjorts direkt under det första dygn som nu passerat sedan det fruktansvärda dådet. Spekulationer och gissningar drog exempelvis med ens igång, huvudsakligen kring att gärningsmannen skulle ha utländsk härkomst och att masskjutningen således var ”importerad brottslighet” som politikerna nu behövde bära ansvar för. När allt istället, enligt samstämmiga uppgifter, tyder på en förövare med ett klassiskt svenskt klingande namn så drog antagandena igång i motsatt men samtidigt snarlik riktning: ”Troligtvis någon som tröttnat på all invandring och bestämt sig för att ta saken i egna händer”. Ungefär så spekulerades det.
Ingen ideologi bakom
Men inget hittills i utredningen tyder på att ett ideologiskt motiv ligger bakom dådet, det säger polisen idag på onsdagsmorgonen. Sådana besked behöver nu lyssnas in ordentligt så att denna tragiska händelse inte blir felaktigt bränsle in i den debatten (eller någon annan för den delen) och kanske till och med leder till uppföljande dåd.
Här krävs helt enkelt av oss som kollektiv att vi lägger band på oss i våra ideologiska kamper.
Och samtidigt: Låt oss lyssna lite djupare i det som nu sägs och kommuniceras kring det som skett, låt oss försöka se den bild som börjat utkristalliseras runt gärningsmannen – och låt oss göra ideologisk kamp utifrån det.
För jämte risken till potentiella negativa gnistor finns även möjliga positiva sådana i vårt gemensamma berörande och bärande.
Den bild som nu tecknas brett av gärningsmannen i media är en socialt utsatt person, enligt släktingar som pratat med Aftonbladet en ”enstöring som dragit sig undan från familj och vänner” som ”på senare år har haft det svårt med det psykiska”. En tidigare klasskamrat säger till Expressen: ”Inför högstadiet slutade han prata, han var inte kontaktbar. Han försvann efter sjunde klass”.
Närhet gör skillnad
Vilka detaljer i detta som är korrekt får framtiden utvisa, men alldeles oavsett så går det höja rösten för ett ideologiskt ställningstagande utifrån ovan nämnda uppgifter: Låt oss än mer kliva fram och försöka förhindra att människor snärjs i psykisk ohälsa och utanförskap.
Hade det kunnat förhindra masskjutningen i Örebro? Det vet vi inte och vi lär aldrig få svar på det, och varje sådant här fall – eller där utgången istället blir suicid eller annat smärtsamt – kommer det vara lätt att känna uppgivenhet. Fullbordade faktum medför ofta en känsla av att inget gör skillnad, som att vi för en hopplös kamp. Men då är det av yttersta vikt att påminna sig att vi sällan får reda på de hemska händelser som var på gång, som skulle ha ägt rum om inte omgivningen lyckats bryta in och bryta negativa spiraler och utvecklingar. Vi behöver styrka varandras tro på att vi gång på gång förhindrar smärta genom att visa värme, omtanke och omsorg gentemot varandra och i synnerhet de vi märker tenderar röra sig i riktning mot isolering och konkret utanförskap.
Det kanske låter som mestadels, eller enbart, fromma förhoppningar. Men har vi något bättre att luta oss emot?
