Det är mångkulturen som håller oss samman

Vi talar gärna om mångkultur som en utmaning för sammanhållningen. Men tänk om problemet inte är mångkulturen – utan vår oförmåga att se när den faktiskt bär ett samhälle? Det skriver Matilda Nilsson.

Jag sitter och tittar ut över betet. Det är ett böljande gräslandskap där en bäck slingrar sig fram och kossor står på sluttningarna på båda sidor, till synes separerade av den. Bäcken påminner om dragkedjan i en jacka som sluter tyget och håller vinden ute. Det är olika hur det uppfattas – om bäcken, eller dragkedjan, delar eller håller samman. Likadant är det med mångkulturen: den kan ses som splittrande eller som något som håller samman.

Jag vänder blicken mot mjölkpaketet och häller mjölk i kaffet. I dag får vi lära känna en ekobonde som lyfter fram växtblandningen vall – olika gräs och örter – som sin favorit och som grunden för biologisk mångfald. Det är också därför jag har kossor utanför mitt fönster. Deras betande gör att fler arter – insekter, fåglar och däggdjur – kan leva och trivas. När fler får plats stärks helheten.

Min önskan är att fler skulle få upp ögonen för hur mångkultur fungerar på liknande sätt i vårt samhälle. Att fler skulle se möjligheterna som växer i den mångkulturella myllan, vilken kraft som finns där och vad den faktiskt bär.

Lemmar i samma kropp

Var och en är vi lemmar i en och samma kropp, läser vi när vi vill beskriva hur Guds församling fungerar som bäst. När örat är just öra hör kroppen, när ögat ser får hela kroppen syn. Hur kommer det sig att den liknelsen inte är lika självklar när vi talar om hur samhället fungerar?

Rimligen borde samma princip gälla även där. I Hammarkullen, där jag verkar och där ett 80-tal språk talas, märks det tydligt hur samhället fungerar som en kropp. När en lider, lider alla. Och det blir påtagligt hur svårt det är att bygga gemenskap – i scoutkåren, i församlingen eller i skolklasserna – om människor lever med tillfälliga uppehållstillstånd eller med hotet att få dem indragna.

Olikhet är avgörande för att vi ska utvecklas, men den får sin kraft först när den får vara en del av ett gemensamt vi

Dag ut och dag in lever och arbetar vi som en kropp, men det är inte alltid någon ser det. Eftersom området klassas som särskilt utsatt görs många insatser här. Mycket är nödvändigt och bra. Men det som ofta brister är att den som vill hjälpa inte ser det som redan finns – nätet mellan människor, ett vi som byggts under lång tid.

Ett konkret exempel är när Göteborgs stad, efter att deltagandet i nationaldagsfirandet minskat, skickade en tjänsteman till vårt nätverksmöte med en idé om att skapa en ny sommarfest tillsammans med oss. Det var i sig en bra tanke, men det visade sig snabbt att mycket redan fanns: karnevalen i maj, Grill-VM före midsommar. Däremot finns utrymme i september, kring Hammarkulledagen.

Det som gjorde samtalet ovanligt var inte idén i sig, utan att någon faktiskt hade sett att här finns något att bygga vidare på. Inte ett fragmenterat område, utan en kropp. Ett vi att samverka med.

När vi inte ser det som fungerar

De flesta av oss möter människor med annan kulturell bakgrund varje vecka – i vården, i skolan, på arbetsplatsen. Människor som får vardagen att fungera. Ändå utvisas människor som arbetar och bidrar, eller deras barn.

Så vad är då problemet?

Inte att mångkultur splittrar, utan att vi inte ser när den bär. När vi inte ser det som fungerar riskerar vi också att montera ner det.

Olikhet är avgörande för att vi ska utvecklas, men den får sin kraft först när den får vara en del av ett gemensamt vi. I Hammarkullen talas många språk, här finns en karneval, en historia och en stolthet. Människor bär med sig erfarenheter från olika delar av världen och tillsammans formar de något gemensamt.

Ett vi.

Det är lika mycket vår uppgift att se det i samhället som i församlingen. Att tala om människor med olika bakgrund som delar av en gemensam kropp. Vi gör det för att Bibeln pekar på det, men också för att erfarenheten visar det: mångkulturen håller oss samman.

Och alla behöver få höra att de får vara som de är – och att de behövs just så.

image_pdfLadda ner som PDF
Matilda Nilsson
Matilda Nilsson
Matilda Nilsson är pastor i Mariakyrkan i Hammarkullen, Göteborg.

Läs mer

”Det avgörande börjar när barnet lämnar fängelset”

När allt yngre barn döms för grova våldsbrott förbereder sig Kriminalvården för att ta emot 14-åringar bakom låsta dörrar. Men under ett seminarium i Almedalen handlade den kanske viktigaste frågan inte om murarna – utan om vilka vuxna som finns kvar när barnen en dag ska tillbaka ut i samhället.

När siffrorna pekar nedåt – var finns då hoppet?

Frikyrkoundersökningen 2026 ger få skäl till optimism. Men kanske påminner den också om en avgörande sanning: att kyrkans framtid ytterst inte vilar i våra händer.

André Jakobsson: ”Sverige är för viktigt för att vi ska sitta i våra egna bubblor”

Kyrkan behöver bli bättre på att leva med olikheter, söka enhet och fråga vad som är bäst för Guds rike. Det menar André Jakobsson, som ser just där framtidens största utmaning – och möjlighet.

Från bön till handling – följeslagare lyftes fram som kyrkornas svar

Hur långt räcker förbön när människor lever mitt i krig och ockupation? Den frågan kom att prägla ett seminarium om Israel och Palestina i Almedalen. Samtalet kretsade inte bara kring utvecklingen i regionen, utan också kring vilka konkreta verktyg kyrkor redan har – och vilket ansvar de har att använda dem.