Guds mäktiga verk övergår människans förstånd. Vem kunde ana vidden av världsalltet, för tusentals år sedan när Bibelns skapelseberättelse tecknades ner?
Vi var som barn på den tiden. Rymdens väldighet förstod vi inte. Vi begrep bara det vi kunde se med egna ögon runtomkring oss – djup och mörker, vind och ljus, jord och hav, grönskans rika snår och de levande djurens myller.
Visst anade vi himlarymdernas vidd, under klara nätter när stjärnljuset som vällde ner väckte undran och bävan. Denna obegripliga oändlighet befolkades av Gud och änglar, Satan och demoner. Och redan vid tiden för Jesus födelse var en del av oss forskare.
Människan och himlen
Vetenskapens synsätt samsades med religionen. Himlen blev föremål för religiös kontemplation, men också för empiriska iakttagelser och beräkningar. Stjärnbildernas rörelser över himlavalvet hjälpte sjömän och vägfarande att navigera. De tre vise männen som kom med gåvor till Jesusbarnet, var inte de enda i forntiden som förmådde läsa av stjärnhimlens karta.
Så, rymden har alltid fångat människans blickar och undran. Men först och främst förr tycktes skapelsen bestå av det som fanns nära. Världarna bortom, ovanför molnen och månen, förblev en hemlighet.
Men människan är nyfiken, läraktig och skärpt. För varje århundrade förstår vi mer och mer av hur skapelsen är sammanfogad, hur väldig den är, hur planeter, solar och galaxer rör sig kring varandra i en ofattbart snabb och komplex virvlande kosmisk dans. Men ändå handlar det fortfarande bara om glimtar, speglingar, skymtar här och där av det stora hela, trots att ett teleskop som svävar där ute kan se ända tillbaka till skapelsens gryning.
James Webb-teleskopet, mänsklighetens skarpaste öga mot rymden någonsin, sändes upp år 2021 efter decennier av förberedelser och befinner sig nu 150 000 mil från jorden. Där skådar teleskopet 14 miljarder år tillbaka i tiden, till skapelsens gryning. För att förstå det något lite bättre behöver vi prata om ljusår.
Ljusår är inte ett tidsmått utan ett längdmått. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Som jämförelse kan sägas att det är en och en halv ljussekund mellan jorden och månen. Solen ligger åtta ljusminuter bort. Till vår närmaste stjärna, Proxima Centauri, är det fyra ljusår. Avståndet till vår närmaste granngalax, Andromeda, är två och en halv miljoner ljusår. Och vintergatan och Andromeda är bara två av oräkneliga galaxer i Guds väldiga skapelse.
När kosmos öppnar sig
Klara månlösa nätter kan Andromedagalaxen siktas med blotta ögat, om man är utrustad med stjärnkarta och har turen att befinna sig någonstans där ljusföroreningar ännu inte har förstört stjärnhimlen. När skenet från den suddiga fläcken möter människoögat, har det färdats i två och en halv miljoner ljusår. Man kan bli religiös för mindre.
Och när James Webb-teleskopet alltså fångar upp 14 miljarder år gammalt ljus – ljus som satte sig i rörelse ungefär när världsalltet kom till – då är det fattbaras gräns för länge sedan passerad.
När Gud skapade världen använde han sina egna mått, inte människans. Och som det står i skriften, en dag inför Gud är som tusen år hos oss, och tusen år är som en dag. I de orden möts mystikerns och astronomens perspektiv. Vad är överhuvudtaget tid? Vad är rymden, rummet?
Samtidens fysiker, liksom mystiker i alla tider, vet att tid och rum hänger samman. Tro och forskning utesluter inte varandra. De bara närmar sig tingens kärna från olika håll.
Ur ett kosmiskt perspektiv är det inte särskilt långt till den internationella rymdstationen, ISS, där människor har befunnit sig i en obruten följd sedan millenieskiftet. När jag står på jorden under himlen kan jag, om jag har tur, få syn på ISS i full fart genom den nära rymden, 40 mil upp. ISS är det tredje mest ljusstarka föremålet på himlen efter solen och månen. Den gör ett varv runt jorden på 90 minuter. Många som genom åren har bemannat den, beskriver vad som brukar kallas the overview effect – den hårt drabbande insikten hos astronauter att vår jord är mycket liten och ömtålig, ett dammkorn i kosmos, och den är allt vi har.
Medlemmar i besättningen på Artemis II, farkosten som rundade månen i april i år, tillhör dem som från rymden har vittnat om en överväldigande känsla av gemenskap med hela mänskligheten. Det går kanske rentav att tala om en rymdens skapelseteologi.
Teologen Gustaf Wingren tillhör de starkaste skapelseteologiska rösterna i svensk kyrkohistoria. Den som inte läst något av honom har en skattkammare att upptäcka. Kort kan sägas om skapelseteologi i allmänhet att Gud alltid verkar överallt, antingen du eller jag tror på honom och går flitigt i kyrkan eller inte. Gud är helt enkelt större än allt mänskligt, samtidigt som människan är fri att medverka i en ständigt pågående skapelse.
I rymden, om inte förr, blir det tydligt.
Skapelsen pågår
Där uppe har människan skapat sig en skör liten bosättning som utsätts för enorma krafter och kan krossas utan förvarning av exempelvis en meteorit eller rymdskräp på kollisionskurs. I början av juni låg jag sömnlös sedan nyheten kommit att astronauterna där uppe på ISS hade beordrats söka skydd och förbereda sig för evakuering, eftersom luft läckte ut från rymdstationen. En av dem var Jessica Meir, som inom några år kan bli den första kvinnan på månen. Snart blåstes faran över, men i rymden kan vad som helst hända när som helst.
Och ändå finns det människor som vill vara där, som rentav vill åka till månen. Artemisprojektet har bara börjat – målet är en bemannad landning på månytan med Artemis IV år 2028. Vad ska det vara bra för?
Rymdfärder är enormt resursslukande. Man kan tycka att det är svårt att försvara dem, i en lidande värld där pengar och arbete skulle behövas här på jorden för att rädda en klimatkrisande planet. Men människan är en rymdvarelse. Det är i rymden vi lever, rör oss och är till. Och rymden är en plats på jorden.
Satelliter är omistliga inte bara för sådant som gps – nödvändig i de flestas vardag och dessvärre en spinoff av rymdens militarisering – utan också för studier av klimatkrisens effekter. Gemensamt för jordens despoter är att de aldrig ens metaforiskt ser planeten utifrån, i dess ömtåliga helhet. Att ifrågasätta det rimliga med månlandningar är befogat, men the overview effect motiverar dem i mina ögon.
Min känsla är att Jessica Meir och hennes kolleger reser ut i rymden åt oss alla. För hela mänskligheten, som det hette under Apollo-projektets glansdagar på 1960-talet. Det är bra, då slipper jag. I mina ögon är det svårt att tänka sig något mer fasansfullt än att skickas iväg på kosmiska uppdrag i en trång plåtburk, omgiven av ett mördande mörker utan ljud, utan liv sådant vi känner det på jorden.
Lagar och glädje i skapelsen
Då sitter jag hellre som tjuren Ferdinand under sin korkek och läser Gustaf Wingren. På nätet hittade jag en essä ur Svensk Teologisk Kvartalskrift från 1940, där Wingren fördjupar sig i den tidige kyrkofadern Irenaeus, verksam under andra århundradet efter Kristus och biskop i Lyon.
Irenaeus, skriver Wingren, ansåg att Gud har skapat allt i världen till att vara sådant det är. Ordningen som Gud har fastställt för världen innebär att skapelsen är pågående. Den avslutades inte på si och så många dagar vid en viss punkt i tiden – Gud skapar nu. Och ”skapelsen”, skriver Wingren, ”sker som ett uttryck för Guds kärlek.”
Det är ord jag gärna vill skriva under på. Sen vet jag inte om just jag är något fan av Irenaeus alltid, men det är roligt att se honom speglad i hyfsat samtida teologi – medan solar och planeter trår sin dans där ute i det väldiga kosmos, allt enligt av Gud nedlagda lagar som naturvetenskapen närmar sig med tyglat förnuft. På 1600-talet deklarerade Newton, den moderna fysikens fader, att han inte som forskare gjorde anspråk på att förklara varför naturlagarna fungerar som de gör, bara att de gör det.
Newton var, skulle somliga kunna hävda, ett matematiskt geni men också en flummare. Han var esoteriker och hängiven bibelexeget. Gud var inget han kastade ut med det naturvetenskapliga badvattnet. Genom sin blotta existens bevisade han att rationellt tänkande och intuitiv mystik erfarenhet får plats i samma människa.
Trehundra år efter hans död, på månen, kunde astronauter konstatera att hans lagar om gravitationen stämmer där ute i rymden. På månen vägde de bara en sjättedel av vad de gjorde på jorden, eftersom månens massa är en sjättedel av jordens.
Det ledde till hopp och lek i klumpiga rymddräkter, muntra vurpor och höga språng. Sådan är skapelsen – styrd av lagar och full av glädje. Varje oansenligt kryp, varje litet grässtrå, finns till tack vare den glädjen – Guds lycka över att allt han skapat och fortsätter skapa.
